Hon är förbundskapten och lärare: ”Skolan är ett lag”

Läraren spejar ut över klassen. Söker och möter blickar från uppmärksamma elever.

– Försvarsspel för ettorna, inleder hon. Och fortsätter, förklarande:

– Du som etta ska hela tiden värdera om tvåan behöver hjälp eller inte.

Nej, det är inte ettor och tvåor på lågstadiet Johanna Wiberg talar inför utan gymnasister på Polhemskolan i Lund. De som benämns ”1:or” och ”2:or” är handbollsspelare i landslaget.

– Titta på niometersspelarens position, fortsätter Johanna Wiberg. Är anfallande spelare på väg ut mot hörnet, hur många steg har den på nio meter tagit, är spelaren i balans eller inte? Är du i bra position för att hjälpa till eller göra en inbrytning?

Det är inte heller eleverna som läser Specialidrott Handboll på skolan hon talar inför. På borden framför eleverna ligger psykologiböcker. Men är man lärare på 50 procent och assisterande förbundskapten för damlandslaget i handboll resterande tid ser man till att ­hoppa mellan beröringspunkterna lika mycket som man hoppar mellan uppdragen.

Erfarenheter till undervisningen

Johanna Wiberg är känd som en av svensk handbolls giganter. Redan för 15 år sedan fick hon utmärkelsen ”Årets handbollsspelare” i Sverige, efter sex säsonger som proffs i Danmark och en lång landslagskarriär där hon var lagkapten ända fram till OS i London 2012.

Det äventyret slutade med fem raka förluster. Så det var med en känsla av revansch hon anlände till OS i Tokyo 2020, nu som nybliven assisterande förbundskapten. Sverige vann sin grupp och slog ut Sydkorea i kvartsfinal, innan det blev knappt respass mot Frankrike i semifinalen.

– Tokyo-OS har också letat sig in i undervisningen, berättar Johanna Wiberg. När vi i psykologin pratar om klassisk betingning och elever kanske tycker det blir lite abstrakt så kan jag ge ett eget exempel – en låt vi i landslaget spelade efter vinsterna i OS i Tokyo: ”Blå” med Hov1.

– Jag berättar om känslorna den låten fortfarande ger mig – hur jag som en betingad reflex fylls av glädje och minnen från Tokyo. Eleverna får då mycket lättare att skapa egna exempel utifrån egna erfarenheter. 

Du har precis kommit tillbaka från en landslagssamling. Hur var den, och hur är läget i landslaget just nu?

– Ja, det var en intensiv samling … både EM- och OS-kval i tre olika länder. Vi startade på Färöarna, sedan Umeå och till sist en OS-kvalmatch i Ungern – och vi kom hem med både en säkrad EM-plats till i vinter och en OS-biljett till Paris i sommar. Men det finns ingen tid att vila, det är direkt tillbaka in i vardagen med läraryrket och familjelivet hemma.

Flyter lärarjobbet in i handbollsjobbet på samma sätt som du använder dig av handbollen i läraruppdraget?

– Ja, är man både lärare och handbolls­tränare så är man. Det går inte att helt stänga av det ena eller det andra, mer än rent praktiskt – jag får ju ta tjänstledigt från lärarjobbet när jag är i väg på landslagssamlingar.

Hur funkar det att hålla linjen med eleverna då?

–  Jag kan inte släppa det helt, även om jag har en riktigt bra och trygg vikarie som sköter undervisningen. Jag är kontrollmänniska och mår bra av att veta vad som händer på skolan även när jag inte är där. Jag stänger inte av mejlen och jag uppmuntrar mina elever att vid behov ta kontakt med mig även när jag är borta, vilket de ofta gör.

Tokyo-OS har letat sig in i undervisningen.

Och samma sak med handbollen?

– Exakt, den lägger jag aldrig undan. Den är min livsstil. Såklart tänker jag inte handboll under pågående psykologilektion, undantaget ibland när jag använder mig av handbollspsykologi som exempel och diskussionsunderlag. Men jag undervisar ju också i idrottsspecialisering tre gånger i veckan, och där får jag chansen att testa nya övningar med mina elevgrupper. Och eleverna jag har i handbollsundervisning på Polhemskolan är alltid nyfikna på landslaget …

– Jag är kort sagt enormt tacksam för att jag har en skola och en biträdande rektor som stöttar mig fullt i mina dubbla karriärer och att de inte ser det som något hinder.

Och beröringspunkterna är ju inte bara handbollsmässiga utan går också åt andra hållet – det psykologiska. ”Jag jobbar ju med människor och utveckling på båda mina jobb”, som Johanna Wiberg säger. Och ju starkare hennes läraridentitet blir, desto mer känner hon att det hon ”brinner för” inte är specifikt handbollen utan ­snarare vissa ambitioner och egenskaper som går som en röd tråd genom båda jobben. 

När vi samtalat en stund formulerar hon dem som ”utveckling, relationer och tydlighet” – kan en lärare ha mycket skarpare målbilder än så?

Det finns nog också en röd tråd genom hela hennes liv som inte bara varit handboll utan också lett fram till lärarjobbet. När man läser intervjuer hon gjort som handbollsprofil heter det alltid att ”pappan var handbollstränare” – men han var också chef inom socialtjänsten, medan mamman var sjuksköterska. Där har alltid funnits vägar in i samhällsnyttan, att ta ansvar för andra människors möjligheter och välmående.

– Med mig hemifrån har jag fått driften att pröva mig fram, stå upp för vad jag tycker och känner och att vara inkluderande gentemot mina medmänniskor, säger hon, men påpekar att det samtidigt är logiskt att föräldrarnas handbollsengagemang nämnts i första hand:

– Det var ju därifrån, via ledarskapet från handbollen, jag till slut kom in på läraryrket.

Hur var skolan för dig som elev?

– En rolig och stor gemenskap, så även där finns det en koppling till vad jag får ut av handbollen. Jag tyckte aldrig att betygen var det viktigaste. Jag ville alltid lära mig nya saker men i det sociala sammanhanget. När jag gick ut nian delades det ut två stipendier, för Bästa betyg och Bästa kompis – det första hade jag ingen chans på men det andra stipendiet fick jag stolt ta emot.

När kände du att det var dags att satsa på allvar på att bli lärare, och hur gick du till väga?

– Det kom väldigt naturligt som en följd av handbollen, särskilt efter mina sista år som aktiv, då jag fungerade som lagkapten. Det var något med hur mycket jag präglats av handbollen i fråga om värderingar och socialt klimat – sånt man behöver ta extra mycket ansvar för som lagkapten. Där har du nog den stora röda tråden, principerna jag lever efter som både lärare och handbollstränare, när jag ska leda människor med olika egenskaper och temperament och få dem att utvecklas. Det har format mig som människa. Båda yrkena handlar om ledarskap och didaktik.

Det var via ledarskapet från handbollen som jag till slut kom in på läraryrket.

Vad menar du med värderingar och klimat, i en skolkontext?

– Klimatet i klassrummet påverkar mina elevers lärande mycket. Och det kan vara väldigt praktiskt, som att jag alltid placerar eleverna med placeringskort i klassrummet. Inte så mycket för att skapa studiero utan för att eleverna ska slippa starta lektionen med sökande, bekräftande, osäkerhet och så vidare.

– Och jag bjuder på mig själv, är lyhörd och förstående, tydlig men inte ”perfekt”. Jag vill att eleverna ska våga saker i klassrummet, pröva sig fram och göra om för att lära sig.

Det låter som om själva ämnet psykologi också fallit sig naturligt?

– Ja. Jag är nyfiken på olika människor och vill ta reda på mer bakom både det jag kan observera och det jag inte kan observera – och vill förmedla samma nyfikenhet till mina elever, utveckla deras lust att lära känna sig själva och sin omgivning och förstå olika perspektiv.

Utvecklas med kollegorna

Kör du mycket efter väloljade lektionsrutiner, eller hur varierar du dig?

– Jag vill att eleverna hela tiden ska träna sig på att sätta egna ord på kunskap. Jag kan prata om en teori i tio minuter för att sedan låta eleverna själva jobba med teorin, skapa egna perspektiv och exempel för att lära sig och förstå.

Det kommer ständigt ny forskning i ditt ämne – hur ser du på fortbildning?

– Det är en viktig del av mitt läraruppdrag. Jag ska ta till mig ny kunskap och hänga med i forskningen. Men jag ser det också som viktig fortbildning att se mina kollegor undervisa och utvecklas tillsammans med dem. Skolan är ett lag.