Här skriver de yngsta bara på paddan

För tio år sedan deklarerade Eva-Lotta Kastenholm, dåvarande rektor på Tegelhagens skola, i media att hon ”inte tror på klassiska läromedel” och bedömer att ”pennan inte kommer att finnas på sikt”. Vi ska återkomma till vad hon tycker i dag. 

Men när vi vandrar in på skolgården en färgsprakande höstdag är de första elever vi ser två flickor som sitter och skriver i sina skrivhäften. Det står alldeles klart att pennan lever i all önsklig välmåga. Vilket också bekräftas av Ditte O’Connor, biträdande rektor för 4–6 och ansvarig för digitaliseringen på skolan:

– Visionerna var lite högtflygande där i början, vi som arbetade på golvet förstod att det hela tiden skulle handla om ett samspel mellan traditionella och digitala hjälpmedel. Allt handlar om att utveckla den allra bästa pedagogiken.

Digitala läromedel

På väg in till rektorsexpeditionen passerar vi horder av högstadieelever med datorer under armarna, men vi ser inga läroböcker. De är färre nu, eller?

– Absolut, läromedlen är i betydligt högre grad digitala, det blir enklare för eleverna att ha allt samlat i Google classroom. Men vi har också klassuppsättningar av läroböcker i olika ämnen som de kan använda vid behov. 

Högstadieelevernas datorer finns med hela skoldagen, från klassrum till klassrum. Men när det kommer till den så omdebatterade frågan om att använda datorn som anteckningsbok – så kommer ett oväntat svar från en av landets mest digitaliserade skolor:

– Ofta antecknar de för hand, då minns de mer, det visar forskningen, säger Ditte O’Connor men tillägger att de flesta lärarna låter eleverna själva välja den metod som de föredrar.

På lågstadiet låter man däremot inte barnen börja träna på att skriva bokstäver på papper förrän i vårterminen i ettan. Då har eleverna i tre terminer i stället jobbat utifrån metoden ASL (Att skriva sig till läsning) som innebär att de använder läsplattor där de hör bokstäverna ljuda när de trycker på tangenterna.

Inte orolig för finmotoriken

Lågstadieläraren Elin Andersson, som arbetat på skolan i 15 år, är mycket nöjd med metoden:

– När barnen är sex år har de inte utvecklat en tillräcklig finmotorik för att orka sitta ner och skriva ner bokstav efter bokstav. Med läsplattorna har vi märkt en ökad läslust och ökad berättarglädje.

Hon beskriver hur barnen sitter två och två med sina paddor och samarbetar medan bildsatta texter växer fram.

– När de sedan börjar skriva bokstäver i slutet av årskurs ett så går det snabbare och de gör det med glädje och mindre motstånd.

Kritiker av metoden menar att barnen behöver börja i sexårsåldern för att hinna utveckla en god finmotorik?

– Jag är inte orolig för finmotoriken, de får mycket träning på andra sätt, både på lektionerna och på fritids där de klipper, ritar, bygger, syr och pysslar. 

Hur har föräldrarna reagerat?

– I början var en del oroliga, de tyckte att det blev för mycket tid framför skärmar. Men vi hör mindre kritik nu, i takt med att hela samhället digitaliseras.

Och lärarna?

Ditte O’Connor bryter in:

– Vissa var kritiska i början. Och några av dem slutade av det skälet. Men över lag var de positiva. 

Hon tycker att de har svart på vitt att metoden fungerar:

– Vi har väldigt fina resultat på de nationella proven i årskurs tre.

Att Tegelhagens skola har så starka studieresultat kan åtminstone delvis också bero på att 90 procent av eleverna har föräldrar med eftergymnasial utbildning.

Kanske svårt att veta vad som är orsak och verkan här? Ni har ju till exempel också utvecklat er utomhuspedagogik?

– Visst, det är svårt att avgöra, det är nog en kombination. Men våra nior har också kontinuerligt förbättrat sina resultat. Och skillnaderna mellan pojkar och flickor har minskat, vi tror att det delvis beror på vår metodik.

Hälften räcker upp handen

Dagens nior har varit med om hela den digitala resan. Vi tittar in hos en niondeklass där SO-läraren Kristina Thunberg precis ska dela ut provresultaten om svensk politik. På papper.

– Alltså, jag tillhör inte de mest digitaliserade lärarna, säger hon med ett snett leende. Eleverna gjorde provet i sina datorer, men jag ville skriva ut dem. 

15-åringarna framför oss har de gångna nio åren skrivit mindre för hand än de flesta jämnåriga. Jag ber om handuppräckning: Hur många av er har en handstil som andra inte kan läsa? Ungefär halva klassen höjer sina händer, med lätt generade miner.

Men Kristina Thunberg tycker att de är lite väl självkritiska:

– Det handlar kanske om fem–sex av er.

Efteråt får jag höra vad några av eleverna tycker om sin digitaliserade skola. Albin Bindzau uppskattar att inte behöva ha ”en proppfull rygga med böcker”. Och paddorna i förskoleklass gillade han:

– Det hjälpte mig mycket att höra vad jag skrev.

Freja Hiller håller med:

– Man fick kramp i handen av att skriva, det var mycket lättare med tangenterna.

Även Kim Normark minns paddorna:

– Det var bara wow! Vi hade ingen iPad hemma. Och på rasterna fick vi spela spel. 

Vad tyckte de där hemma?

– Min mormor är lärare, hon var kritisk, hon tyckte att jag skulle skriva mer för hand.

Läraren: Mer balanserad syn nu

Och så till den kanske känsligaste frågan av dem alla: i vilken mån surfar elever i väg till andra sajter under arbetet i skolan? Jodå, svarar alla, ”det händer på varje lektion”.

– Skolan har blockerat Youtube, men det är lätt att hitta genvägar, säger Liam Dovander.

När eleverna visar oss runt på skolan stöter vi på deras ”favoritlärare på mellanstadiet”, försteläraren i matematik Nathalie Sundesten Landin. Hon är också digitaliseringsmentor och företräder skolan i kommunens övergripande arbete med skolans digitalisering:

– Det gick lite väl snabbt där i början, bland annat togs alla whiteboards bort till förmån för digitala tavlor. Men vi krävde dem tillbaka och fick det. Nu råder en mer balanserad syn på de digitala verktygen. Och lärare får kontinuerlig fortbildning.

Den dåvarande rektorn, Eva-Lotta Kastenholm, svarar i ett mejl att hon uppskattar den balans som råder i dag. Hon hade trott att ”läromedelsproducenterna skulle utveckla mer stimulerande läromedel med hjälp av tekniken”. Och pennorna?

– Det är ju bara en gissning men jag tror fortfarande att pennan kommer att försvinna som skrivredskap, men finnas kvar som konstnärligt uttryck.