Hon sprider forskning och fantasi till fler lärare

Behöver fantasin en befästning mot dagens skol­utveckling? En egen försvarsmakt som gräver ner sig och tar spjärn mot ett expanderande systemtryck av mätbarhet och hårda kunskaper?

Maria Ripemo uttrycker sig förstås inte på det viset, men i praktiken är det både vad hon säger och vad hon gör, och hon har beväpnat sig med både gedigen forskning och övertygande beprövad erfarenhet.

– Frågan är varför det ska vara en skillnad mellan ­estetiska och andra ämnen? säger hon. När jag föreläser kopplar jag gärna ihop estetiska uttrycksformer med, säg, naturvetenskap, Einstein eller ekonomi. Jag är trött på att gång på gång behöva försvara och förklara mitt arbete och hur synen på de estetiska uttrycksformerna reduceras till att exempelvis dansa till en färdigproducerad koreografi på en skärm eller lyssna på tillgjorda dataröster som sjunger klämkäcka sånger.

En kamp mot jantelag och värderingar

Maria Ripemo är legitimerad lärare i förskolan, specialiserad på estetiska lärprocesser. Hon föreläser för blivande förskollärare på Karlstad universitet och är även konstnärligt utbildad. Hon har alltså både formell och praktisk tyngd – men måste ändå utgå ifrån försvarsställningen när hon skapar sitt offentliga rum.

– Det har varit ett ständigt kämpande, både mot jantelag och värderingen av kunskap kring estetiska uttrycksformer. Jag har lagt ner otroligt mycket obetald tid på mitt utvecklande av estetiska lärprocesser och på min egen kunskapsinhämtning, och på vidare­förmedlingen och dokumentationen av den.

Det sistnämnda har i stor utsträckning skett via bloggen ”Estetiska lärprocesser i förskolan” hos Pedagog Värmland, som under sex år blivit både en välbesökt inspirationskälla för lärare inom förskolan och byggsten i underlaget till att Maria Ripemo i höstas fick Helgepriset, Sveriges största lärarpris – 125 000 kronor ur Helge Ax:son Johnssons stiftelse för att ”skapa en plattform där fler pedagoger får verktyg att utforska hur estetiska uttrycksformer kan stimulera barns ­tänkande, delaktighet och välbefinnande”.

Från STEM till STEAM – med A för ”Arts”

Maria Ripemo känner sig givetvis, som alla Helgepristagare, ”oerhört hedrad”. Men hon känner också något mer, något för henne viktigare, nämligen bekräftelse.

– Jag är inte så van vid att faktiskt bli värderad för det arbete jag gör, säger hon.

– Jag minns när digitaliseringen introducerades, då var det helt självklart att utse specifika it- och digitaliseringspedagoger som i olika nätverk fick ansvar för att vidareförmedla till övrig personal i förskolan. Varför är det så svårt att göra samma sak inom de estetiska ämnena? Nu står det dessutom i den reviderade läroplanen att analoga verktyg ska väljas framför digitala, och det trycks även på att undervisningen ska vila på en vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

– Men när det gäller det estetiska implementeras sällan någon faktisk kompetens, i stället blir det kortsiktiga, lite ”härliga” lösningar, så att det blir lite ”roligt och mysigt”.

Du brukar ställa detta mot hur man inom både forskar- och affärsvärlden pratar alltmer om behovet av kulturperspektiv?

– Ja. Jag är införstådd med att satsningen på STEM behövs, men glöm inte bort A för Arts, det vill säga STEAM. Här vill jag lyfta KI- och KTH-krafterna bakom sajten ”Kulturella hjärnan”, och Handelshög­skolans rektor Lars Strannegård som på verkligt allvar fört in kultur i sin undervisningsmiljö. Jag vet att det pågår aktivitet om STEAM på både universitet och i kommuner men min farhåga är att implementeringen av de estetiska ämnena begränsas och att man inte tänker tillräckligt ämnesöverskridande.

Sång och dans är ständigt återkommande på bloggen och grundläggande i din egen undervisning. Kan du beskriva själva lärprocesserna där?

– När det gäller sångerna så handlar det inte minst om språkutveckling, och på vetenskaplig grund: vi vet till exempel att den fonologiska medvetenheten ­hänger ihop med musik. En del barn har under sin ­tidiga språk­utveckling också lättare för att sjunga ord och meningar. Och med sångskapande så blir ­lärandet ­producerande i stället för reproducerande, vilket innebär att barnens identitet, delaktighet och självkänsla stärks, när de utforskar sina egna perspektiv.

– Sedan får vi heller inte glömma att de blir slipade ljudtekniker, tillägger Maria Ripemo med ett leende. Barnen är mycket medvetna vid inspelningar, de förkastar vissa versioner och säger gärna åt mig: ”Du hörs för mycket Maria!”

Du har ett känt exempel på hur en sång kan bli ett slags lärande för livet – om syskonparet och spisen …?

– Ah, ja, sången ”Tummen!”, som skapades för drygt sju år sedan när jag arbetade med projektet ”Barnens sånger”. Vart och ett av 15 barn fick sin egen sång, skapade utifrån vad barnen uttryckte, inte bara verbalt utan också med kroppsspråk, eftersom barnen var mellan ett och tre år.

Så det var ett av de här barnen som brände sin tumme på spisen hemma?

– Exakt. Så den upplevelsen blev viktig att lyfta. När jag satte gitarrackord till händelsen var det ett sätt att ta barnet på allvar, att bekräfta och samtidigt via ett bra slut på sången hitta en befriande lust och glädje. Barnets vårdnadshavare skickade senare en videofilm till mig när barnet spelade och sjöng ”Tummen!” på sin gitarr hemma. Och sedan passerade sju år … och en dag i höstas, när ett barn hos mig kom inspringande: ”Maria, jag har också bränt mig, vi ska göra en sång, precis som min bror!” Det var lillasystern, som inte ens var född när ”Tummen!” blivit till.

– Jag var egentligen mitt i ett dansprojekt, men fick dagligen ivriga frågor om ”den nya sången” från barnet och vårdnadshavarna. En gång när det äldre syskonet var med vid hämtning stämde pappan upp i ”Tummen!”, och storebror log och sjöng med, lite tyst, och efter det fanns ingen återvändo. Vi satte oss, jag med gitarr och block, lillasystern med papper och tuschpennor, och skapade sången ”Jag brände mig!”. Text- och melodimässiga likheter med ”Tummen” var logiska, barnet hade ju vuxit upp med storebrorsans sång.

Fler sådana här exempel?

– En treåring älskade sin blå fleecetröja, som blev en sång, och det var oerhört viktigt för henne att alltid ha på sig och visa upp tröjan när vi sjöng sången. En annan treåring stämde spontant upp i en egenpåhittad sång mitt i lunchen, ”Pannkaka ost”, som blivit vår mest populära! Och något som blev ett genombrott för mig var när jag mitt i ett projekt med sångskapande fick en liten video från en vårdnadshavare, vars barn helt på eget bevåg spelat in sin sång … Vad jag ser i allt detta är hur arbetet med sångskapandet stärker barnen, hela vägen från språk- till självkänsla.

– Nyligen frågade jag ett barn om det ville göra en sång med mig utifrån boken vi arbetade med, ”Hur mår Dim?” av Maria Nilson Thore … jag tog fram gitarren och barnet sa: ”Spela bara, Maria, jag tror jag har något på gång” … och så blev det en sång!

Och lärmomenten i dansen, vilka är de?

– Den är ett mångfacetterat undersökande av rörelser, uttryckssätt, motorik, utveckling av fantasi och inlevelseförmåga. Mycket tangerar ju moment i sången också, när det gäller utforskandet och stärkandet av självkänslan och den egna identiteten, delaktigheten.

Kanske även en språknivå?

– Ja, dans kan verkligen bli ett sätt att kommunicera för de yngsta barnen, och även för barn som behöver stöttning på andra sätt. Och det finns en kommunikation i samspelet med andra: att spegla varandra, leda och följa, och att uttrycka med kroppen när orden inte räcker till. Sinneskunskap är en viktig del av lärandet, anser jag, och då framför allt hos barn som upptäcker världen med sina sinnen och utvecklar de kognitiva förmågorna den vägen.

– Jag har också observerat en skillnad i hur de barn som dansat med mig under hela sin tid på förskolan kunnat ge sig hän i dansen oavsett kön – tyvärr är det annars ganska vanligt att en uppdelning sker utifrån kön i lite äldre åldrar. Ett exempel som dröjt sig kvar i mig är när en pojke som började hos mig vid fyra års ålder först visade ett tydligt motstånd mot att dansa. Mycket skeptisk följde han med till danslokalen, och när han dessutom såg mina färgglada danssjalar gjorde han klart för oss alla att ”de där kommer jag absolut inte att använda!”.

– Två år senare och med många dansupplevelser i bagaget var han den som nästan varje dag frågade mig med glittrande ögon: ”Ska vi dansa i dag?” För att kunna nå hit måste jag som lärare vara delaktig – jag dansar alltid tillsammans med barnen. Läraren måste också vara nyfiken, uppmuntrande och skapa en trygg miljö, där man kan fånga upp och bygga vidare på barnens impulser.

Musik och ordlekar är med sedan barnsben

Maria Ripemo är uppvuxen i Karlstad, där familjen först bodde i höghuslägenhet i sju år innan flytten gick till ett villaområde, med en pappa som var biolog och miljö- och hälsoinspektör och en mamma som var förskollärare. Det spelades mycket musik från grammofonen, allt från Beatles till klassisk musik, ”ju pampigare, desto bättre!”.

När Maria Riemo själv gick i förskolan fräste hon en gång argt att ”Jag går i min egen kontakt!”, vilket sedan blev hela familjens kreativt ordlekande motto och något hon säger sig leva efter än i dag.

Det hon fortfarande bär med sig från sin egen skoltid, som finns där som en obruten livslinje, är den fantasifulla leken, den som alltid lockade oavsett om det var skola eller fritid.

– Jag hade särskilt en kompis, hon bodde på annan ort men när vi sågs dök vi in i långa, dramatiska, äventyrliga, känslomässiga lekar där jag fick prova på att vara olika roller som hamnade i diverse situationer och dilemman. Ur en annan estetisk synvinkel från min barndom fångades jag av musiken till Griegs ”I Bergakungens sal”, som jag dramatiserade om och om igen, och jag marscherade fram och tillbaka över vardagsrumsgolvet till Strauss ”Radetzkymarsch”.

– Jag älskade att klä ut mig och spela olika roller. I förskolan skapade vi lekar utifrån Nationalteaterns ”Kåldolmar och kalsipper”. Min morbror var aktiv i en musikteater då och jag minns hur gripen jag blev av att se dessa föreställningar. Jag lärde mig sångerna och danserna, tillverkade kostym, levde mig in. För mig har det alltså genom hela livet funnits en stor dragning till det estetiska och att starta processer utifrån det.

Gymnasiet var viktigt för Maria Ripemo, i fråga om självständighet, nya kompisar, nya sammanhang. Det var här hon började spela teater, vilket ledde fram till skådespelarutbildningar i Köpenhamn och London och jobb på teaterscener. Men inkomsterna kom också från barnskötarvikariat, vilket i sin tur ledde vidare till en förskollärarexamen 2017, och en känsla av att äntligen ”få ihop allt ”– examensarbetet vid förskollärarprogrammet handlade om drama och lek.

– Men det definitiva mötet mellan mina båda världar kom med sångskapandet tillsammans med förskolebarnen för åtta år sedan, då jag förstod hur jag med min konstnärliga utbildning och bakgrund i botten både kan skapa en tillåtande, kreativ miljö och plocka upp och bygga vidare på barnens egna idéer.

Einstein: ”Fantasi är viktigare än kunskap”

Maria Ripemo understryker vikten av att inte bara använda de estetiska uttrycksformerna som en metod för att lära om andra ämnen, utan att framför allt se deras egenvärde.

– Att skapa möjligheter för utvecklande av fantasi och kreativitet vill jag hävda är livsnödvändigt för nya innovationer. Jag brukar citera Vygotskij: ”Fantasi är en förutsättning för hur vi skapar nya möjligheter till förändringar. Fantasi och kreativitet går jämsides.” Och, förstås, Einstein: ”Fantasi är viktigare än kunskap. För kunskap är begränsad, medan fantasin omgärdar hela världen, stimulerar framsteg och föder utveckling.”

Om du fick förändra något i svensk förskola i morgon, vad skulle det vara?

– Lön, status, minskade barngrupper och rätt stöd till alla barn. Det är det första jag tänker på. Men jag vill också se en tydligare fördelning av ledarskap och uppgifter. ”Alla ska göra lika mycket av allt” fungerar inte. Vi har olika kompetenser. Jag kan inte driva ett ­utvecklingsarbete samtidigt som jag sopar ris från golvet, om jag ska dra det till sin spets.