Sandström: Tröttsamt att vi lärare gestaltas så platt och ensidigt
Krönika ”Finns det någon annan yrkeskår som gestaltas lika platt, stereotypt och föraktfullt?” skriver svenskläraren Fredrik Sandström efter läraren Patriks uppmärksammade ingripande i SVT-serien Bonusfamiljen.
I somras lyssnade jag på en dramatisering av Sofia Nordins Äventyrsveckan (Drama för unga, Sveriges Radio). Amanda och hennes klass ska åka på en resa. Amanda har ingen kompis i klassen och bävar inför veckan. Väl på plats vräker bråkstaken Philip elakheter över Amanda och övriga elevers utfrysning äger rum inför öppen ridå. Lärarna ser och hör vad som sker, men tittar bort, mumlar diffusa tillsägelser och till och med skuldbelägger Amanda för hennes ensamhet. Lyssnandet gjorde mig nästan illamående och lämnade en besk eftersmak. För ett par år sedan såg jag några scener ur filmen Amatörer som fick mig att stänga av – en menlös lärare som inte klarar av att hålla ordning i klassrummet och framstår som helt maktlös. SVT recenserar filmen och påstår att den är ”en skildring av verkligheten”.
"Patrik borde ha sjukskrivit sig"
Jag såg Bonusfamiljen härom veckan då läraren Patrik har århundradets sämsta dag. En häftig ordväxling med en elev slutar med att Patrik lyfter och släpar eleven ut ur klassrummet – ett misslyckande för alla inblandade parter. Så här i efterhand kan man konstatera att Patrik nog borde ha sjukskrivit sig och stannat hemma.
Jag vet att det finns många lärare som inte lever upp till högt ställda krav, eller får förutsättningar att göra det, och detta ska kritiseras såklart. Men det finns också oerhört många duktiga, helt vanliga och mänskliga, lärare som lyser med sin frånvaro i kulturen. Finns det någon annan yrkeskår som gestaltas lika platt, stereotypt och föraktfullt? Är läraren inte en fritänkande frälsare (som John Keating i Döda poeters sällskap) eller laglös och rebellisk (som Rita i TV-serien Rita) maktfullkomlig (som Caligula i Hets) är läraren oftast trögtänkt, konflikträdd, taktlös, socialt oförmögen, omodernt klädd och fruktansvärt tråkig (som klassföreståndaren i Tusen gånger starkare). Jag funderar på vad det gör med oss som yrkesgrupp och vad det gör med allmänhetens uppfattning av lärare när bilden av den misslyckade och tokige läraren gång på gång prånglas ut i olika medier på bästa sändningstid.
Här är tre fylliga lärarporträtt
Om du, precis som jag, stundtals är lite nedslagen av den ensidiga bilden av lärare rekommenderar jag följande böcker för att du och eventuellt dina elever ska få en fylligare bild av läraren: 22/11 1963 av Stephen King, En liten bok om kärlek av Ulf Stark och Tio över ett av Ann-Helén Laestadius.
Laestadius målar porträttet av läraren med sådan respekt för vad många lärare försöker göra i sina klassrum att jag ömsom gråter och skrattar. Hon skildrar Stina, en lärare som: låter eleverna skriva om sådant som är viktigt, fokuserar på undervisningens innehåll, skapar meningsfulla relationer till eleven genom undervisningens innehåll, tror på varje elevs förmåga, gläds åt deras framsteg, är mänsklig och långt ifrån perfekt. Stina gör nämligen många misstag, precis som alla lärare gör då och då, men lyckas också med många saker. Hennes klass har skickat in texter till den lokala tidningen och får besök av chefredaktören som säger: ”Den här klassen skickade in över tjugo bidrag och vi kommer säkert att få anledning att publicera fler texter framöver. En riktigt duktig klass”. Huvudpersonen Maja tänker då: ”Jag väntar på att få höra Stina hulka högljutt. /…/ Applåderna bryter ut igen och det blir ett eko mellan betongväggarna. Busvisslingarna vill inte ta slut. /…/ Stina försöker förmodligen kväva tårarna bakom sin sjal.”
Laestadius målar ett porträtt av skolan som en plats där man håller på med viktiga saker. Tack för bilden av eleverna. Tack för bilden av läraren. Tack för bilden av skolan.
LÄS ÄVEN
Skolstök i nya Bonusfamiljen – så säger experten
Wiman: Det jag ser i Bonusfamiljen är en vuxen som kränker ett barn
