Det jag ser är en vuxen som kränker ett barn
Krönika
Jag ser på det uppmärksammade klippet från Bonusfamiljen* där en lärare blir förolämpad upprepade gånger av en elev. Läraren tappar till sist fattningen totalt, skriker på barnet och knuffar ut honom ur klassrummet. Det är mycket som ställs på sin spets i denna regisserade skolsituation och jag blir märkbart illa berörd. Jag ser ett barn som kränker en vuxen. Men jag ser också en vuxen som kränker ett barn. Och man kan gasta hur mycket som helst om slynglar, skitungar och curlade snorvalpar men det går ändå inte att komma ifrån det faktum att den vuxne - en lärare i sin profession - kränker ett barn.
Jag vet att dylika åsikter kan provocera. Efter att ha läst kommentarsfältet under Lärarens artikel har jag fått bekräftat för mig att många anser att läraren gör helt rätt. “Uppkäftiga elever ska kastas ut.” “Sluta dalta!” “Ut med dem bara!”
Låt oss aldrig glömma att barn gör rätt om de kan.
Men jag håller inte med. Eleven i scenen är ett barn, ett kaxigt barn absolut. Ett ouppfostrat barn, ett barn som skulle få mig att bita sönder kinden av ilska och skrika i kudden när jag kom in i lärarrummet. Men likväl är det ett barn.
Jag känner igen de där barnen. Jag gissar att andra lärare också gör det. De dyker upp då och då. Ofta är det trasiga barn. Kanske är det någon därhemma som lärt dem att respekt får man med knutna nävar och hårda ord. Kanske är det barn som inte fått frukost på morgonen, barn med myror i kroppen, barn som straffat ut sig så många gånger att de själva tappat räkningen. Det finns en orsak bakom detta beteende. Låt oss aldrig glömma att barn gör rätt om de kan.
Och just därför, just för att inget barn föds ont och för att tuffa omständigheter kan göra oss taggiga, måste man stå pall mot provokationerna. Man måste bemöta dem som den vuxne i rummet. Det betyder inte att man ska ignorera kränkningar eller acceptera respektlösa beteenden. Men det betyder att man behåller sin professionalitet.
Att fysiskt ta tag i ett barn och fösa ut det ur klassrummet kräver exceptionella omständigheter. Det är den utväg man tar till när idéerna är helt slut, när den näst sista utvägen provats en gång och sedan provats igen och igen. För vad händer egentligen med det barn som hårdhänt knuffats ut ur sitt klassrum? Vem tar emot denna ledsna/upprörda/skitförbannade/förtvivlade person som plötsligt slängts ut ur sitt sammanhang och befinner sig ensam i en korridor? Och hur gör man nästa lektion? Samma procedur igen?
Jag tror nämligen inte att det är så enkelt att en knuff ut ur ett rum löser en beteendeproblematik. Jag tror att det är att förenkla så mycket att det blir dumt. Ibland är verkligheten nämligen så beskaffad att den man har svårast att tycka om är den som behöver mest kärlek. Pojken i serien hade kanske behövt en ärlig fråga: “Hur mår du idag? Har det hänt något?”. Han hade kanske behövt att läraren bad honom stanna kvar en stund vid lektionens slut för att i lugn och ro, utan klasskamraternas påhejningar, prata om situationen. Läraren hade kunnat markera för övriga klassen att beteendet är oacceptabelt men att konsekvensen får vänta till rasten. Därefter skulle föräldrar behöva kontaktas och ytterligare åtgärder vidtas.
Att fösa ut ett barn är att lägga ved på brasan. Det är att bekräfta elevens syn på sig själv som hopplös och icke önskvärd. Det är också att gå rakt i fällan och personifiera en kall vuxenvärld som hanterar problematiska situationer genom att tappa fattningen. I längden vinner man ingenting på det. Vi måste förstå att till våra skolbyggnader kommer ibland trasiga barn vars värld är vass och kantig. Vissa barn har svårt att passa in i den hårt besparade skolmiljö som vi har skapat. Det är ett tufft, utmattande och ibland förtvivlat jobb att undervisa dessa barn. Men vi är för tusan lärare! Vi har livets viktigaste jobb! Vi måste finnas där för varenda unge, även när det skaver, provocerar och gör ont.
FOTNOT: Se klippet från SVT:s Bonusfamiljen i spelaren nedan!
LÄS ÄVEN
Så ingrep hon mot elevernas näthat
