Håll tyst och lyd – lärare vittnar om tystnadskultur

Varannan lärare undviker att tala om problem på grund av rädsla för repressalier. Lika många säger att det råder en tystnadskultur på deras skola. Och fyra av tio lärare som kritiserat verksamheten säger att de ”straffats”. Illustration Johan Nord
Den här artikeln publicerades ursprungligen på Läraren.se

Allt fler lärare vittnar om att de inte vågar säga vad de tycker. Tystnaden breder ut sig i den svenska skolan.
 – Att det händer i skolans värld där vi undervisar om demokrati är allvarligt, säger Linda Rung, ordförande för Lärarförbundet på Gotland.

Rätten att kunna säga vad man tycker, även anonymt till en journalist, är central för att påtala brister i bland annat skolor.

Men rädslan är stor bland många lärare att säga sin mening.

Varannan lärare undviker att lyfta problem på grund av rädsla för repressalier, visar en undersökning från Lärarnas Riksförbund, som gjordes för två år sedan. Lika många säger att det råder en tystnadskultur på deras skola. Och fyra av tio lärare som kritiserat verksamheten säger att de ”straffats”.

Ökade sista fem åren

Mikael Bruér, doktorand i historia/historiedidaktik vid Malmö universitet som också undervisar vid lärarutbildningen, är inte förvånad.

Mikael Bruér.

För tre år sedan lämnade han läraryrket efter 15 år. En viktig orsak var att det var lågt i tak.

– De sista fem åren ökade tystnadskulturen betydligt. Jag märkte det tydligt.

Mikael Bruér var orädd som fackligt ­ombud och sade vad han tyckte.

– Jag började twittra om saker som inte fungerade i skolan. It-systemet, ventilationen och sånt. Jag fick direkt 100-procentigt stöd från kollegorna. Många sade att ”det hade jag aldrig vågat säga”.

Men ryggdunkningarna kom aldrig uppifrån. I stället märkte han hur chefer i Växjö kommun drog öronen åt sig.

Efter ett Facebookinlägg blev han inkallad till rektorn som påstod att han verkade oengagerad i jobbet. Ett svepskäl, tror Mikael Bruér.

En del chefer gillade inte hans ­offentliga kritik, men kritiserade aldrig honom rakt ut.

– Berättar ingen att något är dåligt blir det inte bättre, säger Mikael Bruér som till slut gav upp.

Han tror att tystnadskulturen smugit sig in bland kommunalt anställda lärare när arbetsgivaren ändrat fokus.

– Det handlar om den tilltagande marknadiseringen av skolan. Även kommuner uppträder som företag som pratar i managementtermer. Det blir strömlinjeformat och du inte ska uttala dig om du inte har en viss position.

–  Men det finns en yrkesetisk utgångspunkt också; att man måste berätta om missförhållanden. Lojaliteten som lärare måste alltid ligga hos eleverna.

Är det lika tyst på universitetet?

– Jag upplever att det är mycket högre i tak. Folk vågar diskutera på ett helt annat sätt, säger Mikael Bruér.

Försökt ändra kulturen

På Gotlands skolor har fler gjort som Mikael Bruér. Ön har skakats av massavhopp av lärare som flyttat från Gotland för att hitta nya jobb.

”Svartlistade” och ”dödskallemärkta”, sade lärarna själva i intervjuer med Gotlands tidningar.

”Det är extra viktigt att skolan har högt i tak”, anser läraren Linda Rung.

Linda Rung är mellanstadielärare i Slite och ordförande för Lärarförbundet på Gotland:

– Region Gotland har försökt ändra skolkulturen i flera år. Det är inte så att det ringer medlemmar till mig varje vecka. Men det kan finnas en tystnadskultur på olika arbetsplatser som i sin tur gör att lärare inte vågar prata med facket.

– Så därför är det väldigt svårt för mig att veta om det finns en utbredd tystnadskultur eller inte, säger Linda Rung.

Hon menar att det är extra viktigt att skolan har högt i tak.

– Tystnadskulturen hör absolut inte hemma i skolans värld där vi undervisar om demokrati, värdegrund och alla människors rätt till sin egen röst, säger Linda Rung.