Läraren och världskända professorn om förtroliga samarbetet

Det händer ganska ofta att den världskända filosofen och litteraturprofessorn Martin Hägglund känner att han inte riktigt lyckas svara på de frågor som han får under sina föreläsningar på Yale University i USA. Eller att han känner sig missförstådd. Otroligt frustrerande, konstaterar han.

I nästa andetag berättar han att han förmodligen skulle gått och idisslat det i evigheter om det inte vore för hans bästa vän Niklas Brismar Pålsson, lärare i svenska och filosofi på Anna Whitlocks gymnasium i Stockholm, som gärna svarar när telefonen ringer och Martin Hägglunds namn dyker upp på displayen.

– Då kan vi prata om den frågan i flera veckor. Vi har gjort väldigt många filosofiska genombrott tack vare de diskussionerna, säger Martin Hägglund.

Han har beskrivits som den viktigaste nutida filosofen i USA och utsågs 2020 till en av världens främsta tänkare av den inflytelserika tidskriften Prospect. Året innan slog han igenom med boken ”This life – why mortality makes us free” med den svenska titeln ”Vårt enda liv – sekulär tro och andlig frihet”.

Den 500 sidor långa skriften handlar om att livets ändlighet är en förutsättning för att vi ska kunna bry oss om någonting. Eller som Martin Hägglund själv uttrycker det: ”Varje form av meningsfull tillvaro innebär att det vi älskar och värderar kan gå förlorat – annars skulle ingenting stå på spel.”

– Det innebär att vi måste erkänna vårt ömsesidiga behov av varandra och äga insikten att vi är dödliga. Vi har bara ett liv här på jorden och vi är skyldiga både oss själva och andra att ta vara på det, säger han.

Under de senaste åren har han blivit en central person inom den samhällskritiska amerikanska vänstern, bland dem som söker svar på livets fundamentala frågor.

Martin Hägglund har som rutin att spela in alla sina seminarier och Niklas Brismar Pålsson lyssnar alltid på dem i efterhand.

– Det pågår ett slags postseminarier mellan oss hela tiden, säger Niklas Brismar Pålsson, som fortlöpande även har läst utkasten till Martin Hägglunds bok under skrivandets gång.

I dag ska Martin Hägglund föreläsa för de femtio elever på Anna Whitlocks gymnasium som har valt filosofi som fritt val. Före seminariet berättar Niklas Brismar Pålsson att hans huvud­sakliga mål som filosofilärare är att förmedla att filosofi inte är något som ”sker långt där borta”. Och att Martin är väldigt bra på att kommunicera det.

Många elever anländer 20 minuter innan lektionen startar och bläddrar ivrigt i sina papper, fyllda med anteckningar. Blanka marginaler är strängt förbjudna i Niklas Brismar Pålssons undervisning. Eleverna har vänt och vridit på kapitel fyra i ”Vårt enda liv” i tre veckors tid – det kapitel som bäst beskriver Martin Hägglunds filosofiska argument på ett förhållandevis lättillgängligt sätt.

När han gör entré blir det helt tyst. Eleverna verkar tveka. Ska de applådera? Men Niklas Brismar Pålsson tar snabbt kommandot och inleder seminariet, med en lite skämtsamt ton i rösten:

– Man kan ju säga att Martin har svävat över oss i flera veckor. Fast det här är ingen föreläsning av en professor från Yale. I dag ska vi föra ett samtal där ni ställer frågor. Jag kommer bara att släppa loss er eftersom jag har djup tillit till er förmåga att tänka och formulera frågor.

Det här är ingen föreläsning av en professor från Yale. I dag ska vi föra ett samtal.

Därefter sätter han sig till rätta, så gott det går på den hårda stolen, lägger benen i kors och börjar vifta med foten. Det här är inte ”hans” lektion. Det är elevernas.

Efter första frågan, som refererar till ett av bokens sammanfattande resone­mang, vill Martin Hägglund backa tillbaka lite för att förklara vad han hoppas att de ska prata om i dag.

– I det här kapitlet försöker jag på det mest fundamentala sätt förklara varför våra sociala villkor inte kan skiljas från våra materiella villkor. Varför livet är sammantvinnat med döden och varför även det högsta goda är något som vi måste upprätthålla. Därför tänkte jag att vi kan ta tag i några av de begrepp vi hela tiden använder oss av, men som vi kanske inte har tänkt igenom vad de innebär.

Sedan nämner han några exempel på de frågeställningar som han behandlar i boken: Vad innebär det att vara levande? Vad innebär det att ha en identitet? Vad innebär det att ha ångest?

Samtalet hoppar hit och dit, precis som planerat. Många gånger verkar eleverna tillfredsställda med svaren, andra gånger nickar de lite osäkert när Martin Hägglund söker deras blick för att försöka uppfatta om de förstod hans svar.

Efter att ha pratat om individen och kollektivet, ändlighet och oändlighet, naturlig och andlig frihet ställer en elev i bakre raden en fråga som närmar sig kärnan i hans bok.

”Du skriver att vår djupaste omsorg om varandra är sekulär, snarare än religiös. Menar du att religiösa grupper som praktiserar en religion egentligen inte praktiserar någon religiös tro?”

– Mitt mest grundläggande argument är att vi alla redan har en sekulär tro, i den bemärkelsen att det vi tror på är någonting som kan gå förlorat och som vi måste upprätthålla i praktiken. Om vi slutar att syssla med filosofi – eller om vi alla dör – så finns det inte längre någon filosofi, eftersom filosofin endast kan leva i och genom en praktik. Det villkoret gäller för alla projekt och ändamål vi tror på, säger Martin Hägglund och hämtar andan.

– Så implicit är även alla religiösa praktiker sekulära. Men inte explicit för dem som utövar den. Det jag försöker visa är att det som är viktigt är det som sker mellan oss människor. Det är just det vi måste upprätthålla, det är det som står på spel och är avgörande i våra liv. Och de andliga uttrycken blir mer sanna och relevanta om de förstås som sekulära.

Efter den drygt två timmar långa föreläsningen sätter sig Martin Hägglund på en stol i salens främre rad. Helt uttömd, till skillnad från sin bäste vän.

– Det här var helt fantastiskt. Eleverna tog verkligen ansvar för sina frågor. Så här blir det när det är som allra bäst, säger Niklas Brismar Pålsson.

Just att få eleverna att äga sina frågor genom att formulera dem på ett genomarbetat sätt är en av hans främs­ta ambitioner som lärare. Samma sak gäller Martin Hägglund.

– Att våga ta risken att visa att man inte förstår är ett väldigt essentiellt lärandeelement. Hela Niklas pedagogik går ju ut på att eleverna ska bli självmedvetna om vad de gör och ta ansvar för det i praktiken. Och det börjar redan i det sätt man väljer att ställa en fråga, säger Martin Hägglund och fortsätter:

– En fråga kan rymma en mängd undvikandestrategier. Det är väldigt enkelt att ställa defensiva frågor, eller att bara poängtera att man inte håller med, utan att underbygga sina egna argument. Då tänker man kanske: nu har jag verkligen gjort någonting offensivt, men i själva verket gör du något väldigt defensivt för då har du inte förklarat vad det är du inte håller med om, eller vad du tror att du förstår, säger Martin Hägglund.

Men en förutsättning för att skapa en stämning där elever är bekväma med att ta risken att avslöja att man inte har förstått kräver ett öppet klimat. Det handlar om att ha en bejakande attityd och möta eleven maximalt utan att stänga ner en fråga. Oavsett vilken.

– Vi måste skapa ett socialt rum där alla frågor är tillåtna. Men hur gör man det? Jag tror att det har att göra med hur jag som lärare reagerar vid alla tänkbara klassrumssituationer. Det är ett till synes osynligt, men stort arbete, det sätter en stämning för viljan till lärande, säger Niklas Brismar Pålsson.

LÄS ÄVEN

Lektorn: Våga vara djävulens advokat

Därför är det viktigt att lära sig skilja på de och dem

Våra olika sätt att undervisa om Hitler

Drömmar får liv i bok med stjärnglans