Wiman: Varför känner vi lärare oss så oumbärliga?

Det är snökaos, inferno och domedag i Stockholm. Jag har väntat på bussen så länge att mina fötter förvandlats till två oformliga isklumpar. Men så kommer den till sist - frälsaren till buss som ska ta mig hela vägen till skolan. Jag hinner åka ett par stationer innan chauffören basunerar ut att samtliga bussar ska tas ur trafik och att det är obligatorisk avstigning på nästa hållplats.

Så där står jag, detta envisa lilla fruntimmer, mitt ute i ingenstans med snö som yr och far åt alla håll. Jag borde känna “Men herredudingen, hur ska jag ta mig hem?”. Men jag är lärare. Jag tänker inte så. 

Inte första gången

Det finns bara en tanke i mitt snöblaskiga huvud och den är: “HUR SKA DET GÅ FÖR MINA ELEVER?!”. Jag fibblar med telefonen, fingrarna är så stelfrusna att de inte lyder. Jag svär opassande högt och till sist får jag tag på rektorn. Käkarna är frostskadade men jag sluddrar fram de förtvivlade orden att jag inte kan komma till skolan, att mina sjuor troligen står utanför klassrummet och väntar på mig i detta nu och HERREGUD OCH HELIGA MODER HUR SKA DET BLI!  

När jag lite senare släpat mig hem i snödrivorna som Gud glömde med snor och smink rinnandes, funderar jag lite på detta märkliga beteende. Jag konstaterar att det inte är första gången.

Många minnen spelas upp

Hjärnan spelar lydigt upp obarmhärtiga scener från mitt förflutna. Jag minns alla gånger jag har tröstat kräkande barn och samtidigt attackerats av rusande tankar på “nu måste jag vabba, men vem tar eleverna, när ska jag hinna planera, och jag som har möte imorgon och dessutom hade jag ju lovat Olle att läsa med honom och ve och fasa jordens undergång”.

Jag minns alla de oräkneliga gånger som jag har bäddat ner mig och ömt lagt huvudet på kudden när jag plötsligt bombarderats av det där jag glömde. Jag vet inte hur ofta jag har kastat mig upp ur bingen för att författa ett mejl eller planera det sista på en lektion eller kommentera den där elevtexten som jag visst hade lovat att bedöma.

För att inte tala om alla de skogstokiga gånger som det har varit lov och jag har haft dåligt samvete för att jag inte har jobbat.

Det är ju så gökjönsigt att man knappt vågar formulera orden. Att man har dåligt samvete för att man inte jobbar när man har semester. Så kan vi ju inte ha det. Skärpning för tusan.

Det är inte klokt

Jag försöker analysera detta osunda beteende. Jag tror nämligen inte att jag är ensam. Jag tror att vi är väldigt många inom detta skrå som upplever samma sak när kollektivtrafiken klappar ihop, barnen har feber eller sportlovet gick lite för fort.

Varför känner vi oss så oumbärliga? Vad är det i vår vardag som får oss att tro att yttersta dagen är kommen bara för att vi inte är på jobbet?

Kanske är det för att det är precis just så. I besparingarnas tidevarv där det inte finns vikarier, läromedel, stödpersonal, rastvärdar eller elevassistenter är vi oumbärliga. När vi är borta dansar råttorna djärvt på bordet, precis ingen gör vårt jobb åt oss och när vi kommer tillbaka får vi sopa och städa, ta igen och plåstra vildsint för att rädda upp allt som hände under vår frånvaro.

Det är inte klokt någonstans. 

Ps För vän av ordning ska kanske poängteras att jordens undergång inte inträffade trots att jag var frånvarande en hel dag.