Hyllade skolan blev ett skräckexempel

Den första snön har precis fallit på en öde skolgård i Färila i norra Hälsingland.

Annat var det för 25 år sedan, en septemberdag 1995.

Skolgården var full av elever, lärare, föräldrar och politiker. Dåvarande skolminister Ylva Johansson (S) invigningstalade medan hundratals röda och vita ballonger släpptes upp i skyn. Sedan svepte några Viggenplan över Färilahimlen.

– Jag var reservofficer och hade kontakter med militären och fixade flyguppvisningen, minns Tord Jerfsten.

Han hade själv gått i Färila skola och varit lärare där sedan 1972. Arbetet med att förvandla en ordinär landsbygdsskola till Sveriges modernaste blev början till slutet för hans tid på skolan.

– Vi hade hur mycket pengar som helst och studiebesöken från Sverige och andra länder avlöste varandra, minns Tord Jerfsten.

Alla ville se Färila skola 2000 – ett experiment där klassrummen och klasserna försvann. Eleverna skulle arbeta i projekt i åldersöverskridande grupper. Till sin hjälp fick alla elever en Macdator, som då kostade 27 000 kronor styck.

Efter ett tag insåg vi att det inte gick att ha 50 elever i ett stort samlingsrum.

På världsutställningen i Lissabon 1998 presenterades skolan under vinjetten ”From worst to first”. Den tidigare utbildningsministern Per Unckel (M) sällade sig till hyllningskören:

”Den traditionella skolan kommer att försvinna. Med it i centrum blir klassrum och studiegrupper onödiga och lärarna blir oerhört viktiga som ledare.”

Men Tord Jerfsten var inte lika entusiastisk:

– Det var mycket som inte kändes bra, inte minst lokalerna. När jag hade ett prov och jag räknade till att över 70 personer passerade genom det stora arbetsrummet som också fungerade som korridor var det dags att sluta.

Tord Jerfsten hoppade av den klassrumslösa skolan redan efter ett år, men de flesta lärarna fortsatte. Och några är kvar än.

Tomas Boman, lärare i SO, kom till Färila 1994.

Han minns åren som omvälvande, men roliga.

– Bitvis var det skitkul. Vi hade hur mycket pengar som helst till vissa saker, men böcker hade vi inte råd med. Vi var tvungna att uppfinna skolan från början.

Hur gjorde ni?

– Vi samlade gruppen först i ett stort arbetsrum, sedan skulle eleverna spridas ut i grupprum. Ingenting var egentligen klart vad gäller hur man skulle gå till väga när projektet drogs i gång, men att det var bra visste man.

–  Ingenting fick likna ett klassrum och ju mer annorlunda undervisningen var mot tidigare, desto bättre, säger Tomas Boman.

De ämnesövergripande projekten varade ofta i månader. Alla lärare och ämnen skulle involveras.

– En del elever gjorde fantastiska jobb. Men alldeles för många föll ifrån, säger Tomas Boman.

– Det var en naiv tro på att själv söka sin kunskap. Den tidigare SO-läraren berättade att det fanns ett kommunalt beslut på att alla elever skulle få böcker. Så jag fortsatte att köpa in tryckta böcker, trots inställningen att de inte behövdes eftersom allt finns på internet.

Hade du någon katederundervisning?

– Ja, efter ett tag insåg vi att det inte funkade att ha 50 elever i ett stort samlingsrum och sedan låta dem arbeta på egen hand med ett område de valt själva, säger Tomas Boman.

När projektpengarna från KK-stiftelsen, regionen och EU var slut efter tre år försämrades villkoren för Färila skola drastiskt. Det gjorde också att studiebesöken, som gav en intäkt på 500 kronor per person, glesnade. Lärartätheten sjönk snabbt.

 Den stora ombyggnad som hade gjorts i mitten av 90-talet ifrågasattes när skolan återgick till mer traditionell undervisning i början av 2000-talet.

– Skolan har byggts om flera gånger efter det, berättar rektor Marcus Persson.

Väggar har både rivits och satts upp, glasväggar och glasdörrar tejpats igen.

– När vi återgick till åldershomogena klasser blev det lugnare. Att ha åldersöverskridande grupper 1–4, 5–7 och 8–9 skapade väldiga problem, säger Marcus Persson, som var lärare i Färila skola i 16 år innan han blev rektor.

I dagens debatt om aktivitetsbaserade och klassrumslösa skolor nämns ofta Färila skola 2000, som ett skräckexempel. Ett fiasko, som fullbordades när 28 procent av niorna gick ut utan gymnasiebehörighet 2000, då ett av de sämsta resultaten i Sverige.

Marcus Persson håller med om att mycket i projektet inte var bra, men att skolan fått oförtjänt mycket stryk.

– Det fanns bra saker. Handledningen som lärarna fick och hur vi utvecklade arbetslagen gjorde att vi fick en väldigt bra arbetsplats med ett starkt vi. Det finns kvar än i dag.

Marianne Andersson håller med. Hon är speciallärare och började på skolan 1999.

– Arbetslagsutvecklingen och all vidareutbildning vi fick gav mycket. Det har gjort att skolan fortfarande har en fantastisk vi-känsla. Vi har kvar att ledaren för arbetslagen har eget budgetansvar. Det gör att jag inte behöver gå till rektorn hela tiden, säger Marianne Andersson.

En av Mariannes söner, Håkan, jobbar i dag som vaktmästare på Färila skola.

Han minns åren som elev på högstadiet under experimentåren med värme.

– Jag tyckte det var jättebra. För den som hade lätt för sig funkade det fint. Vi hade också fotbollsinriktning. Jag fick spela fotboll tre gånger i veckan på skoltid.

Hade du några läxor?

– Ja, men jag gjorde dem alltid i skolan, säger Håkan Andersson.

Även om det finns rester från Färila skola 2000 här och var känns experimentet avlägset.

I dag skulle det inte ens vara möjligt, tror Tomas Boman:

– Det skulle vara omöjligt att göra om man ska pricka av alla kunskapskrav. Dessutom hade det varit mycket mer protester. Det var det inte då. Men jag minns ledarskribenten Malin Siwe, som sågade skolan. Hon var hatad i Färila skola.

– Men i dag förstår jag vad hon menade.  

LÄS MER OM GRANSKNINGEN

Klassrumslösa skolor – framtiden eller ett ovetenskapligt experiment?

Hyllade skolan blev ett skräckexempel

Rätt utformade klassrum höjer resultatet

9 experttips: Så påverkar du skolans utformning

Här pluggar eleverna utan klassrum