Wiman: Utbildning är en mänsklig rättighet – inte sportlov i Åre
Den här artikeln publicerades ursprungligen på Läraren.se
Krönika
LÄSTIPS: Tegnell om barnsmittan: ”Inget talar för mutanter”
JAG HAR FYRA storebröder. Jag hade en rik barndom på oändligt många sätt. Men några skidsemestrar hade vi aldrig råd med. Jag kan därför en hel del om det här med att fira sportlov utan skidor. Man skulle kunna kalla mig något av en expert. Under mina nästan 40 år på jorden har jag nämligen aldrig åkt skidor på ett sportlov. Hör och häpna. Jag förstår om många av er böjer era huvuden i vördnad. “Hur gjorde hon?” kanske ni tänker.
Låt mig berätta. Jag bakade muffins. Jag la pussel. Jag åkte pulka och stjärtlapp som en galning. Jag gick till bibblan och lånade böcker (där kunde man också lyssna på böcker i kuddhörnan). Jag ringde morfar, skrev brev till brevkompisar, tittade på videofilm, promenerade i skogen, krusade håret, hängde i vinterblöta lekparker, pantade burkar till jag fick råd med tuggummi, läste text-tv, sorterade bokmärken, spelade kort och Fia med knuff, städade garderoben, ringde kompisar i evighetslånga samtal, skrev berättelser. Men jag åkte baske mig aldrig skidor. Jag minns ändå att jag njöt av loven. Att åka skidor är nämligen inte med i FN:s deklaration över mänskliga rättigheter. Det verkar som att man kan leva ett hyfsat fullgott liv även bortom Åres skidbackar.
Vad som däremot råkar vara en mänsklig rättighet är faktiskt rätten till utbildning. Därför är det dumt att tumma på just den biten. Bra skolgång kan nämligen förändra livet. Kunskap är makt och slagkraft. Bildning är nyckeln till möjligheten att förändra världen. Därför blir prioriteringsordningen högst egendomlig när man istället för att stänga skidbackar väljer att stänga skolor.
Jag gör faktiskt ingenting mer än att framhärda ett liv i gråskala av rädsla att smitta andra.
Jag vet att någon Bror Duktig kommer att bli sugen på att läxa upp mig nu. På presskonferensen sades det faktiskt att det främsta skälet till skolstängningen var att smittspridningen ökat. Varken Åre eller Idre nämndes. Men för Gud och heliga Moder Marias skull – det går väl knappast att sortera äpplen från päron här? Vi människor ska inte åka på semester nu. Vi ska inte träffa mostrar och kusiner. Och vi ska definitivt inte iväg till trånga skidorter. Vi ska hålla oss hemma, gå och handla i ensamhet och uthärda stoiskt till vi motat bort detta sabla virus. Inga frejdiga weekends, inga glada tillrop i skidköer och inget mysigt samkväm i kön till skidbaren. Tyvärr. Vi måste njuta av sportlovet som om vi vore en fattig fembarnsfamilj på 80-talet. Eller som vilken förortsunge som helst.
Det är inte skolstängningens princip jag vänder mig emot. Det som gör mig bindgalen är blotta tanken på att det kan vara den där skenande smittan i Åre, den jag läste om i tidningen, som är anledningen till att jag inte får träffa mina elever efter lovet.
Eftersom jag spenderat senaste året i smitthärden skolan har jag lagt om mitt liv fullkomligt. Jag träffar inga utanför jobbet. Jag gör faktiskt ingenting mer än att framhärda ett liv i gråskala av rädsla att smitta andra. Det har inte varit en glamorös tillvaro direkt. Men jag har levt på med blicken inställd på framtiden. Det kommer ett efter har jag tänkt. Men för bövelen, bästa skidåkare, vi är inte där än. Besinna er. Stanna hemma.
LÄS ÄVEN
