Krönika
LÄSTIPS: LÖNELISTA: Här tjänar lärare mest – och minst
DET PRATAS OM andravåg och tredjevåg, om brittiska mutationer och brasilianska mutationer och fan o hans moster. Jag konstaterar avmätt att det är en lång bit kvar innan vi kan blicka tillbaka på denna pandemi. Men som lärare är jag van vid ständiga utvärderingar och regelbunden pappersexercis.
Systematiskt kvalitetsarbete är något vi i skolvärlden är sanslöst drillade i. Här går inte många veckor utan att vår undervisning, elevernas åtgärdsprogram, beredskapsplaner, incidentrapporter, individuella utvecklingsplaner med mera skärskådas under lupp och analyseras. Därför kan jag inte låta bli att liksom redan nu se vissa utvecklingspotential kring hur skolan har behandlats i denna gudsförgätna pandemi.
LÄSTIPS: Kritik mot sena covidbesluten: ”Lärare redan utsatta”
Det här med framförhållningen till exempel. Den har inte fungerat klockrent det senaste året. Med all respekt för att en pandemi är lynnig och svår att förutspå finns det ändå vissa exempel på när vi lärare stått fullkomligt förbryllade inför politiska beslut som fattats i sista sekund. Att de nationella proven huxflux skulle ställas in fick vi veta när de muntliga proven redan genomförts och vårterminen redan var planerad efter provens datum. Det extra bedömningsstödet som Skolverket istället erbjöd kommer att ge lärare stålgråa hår i snabb takt när hundratals (ja, kanske faktiskt tusentals) sidor ska kopieras med hjälp av halvdassiga kommunala kopieringsapparater. Tidsbesparande är faktiskt inte rätt ord i detta läge.
LÄSTIPS: FHM lovar lärarna ny riskrapport
För att inte tala om uppskjutandet av de nya kursplanerna. Där var framförhållningen inte heller maximalt tillfredsställande. När många rektorer redan spikat kalendariet och till och med inlett implementeringen kom nyheterna att man ville underlätta för lärarna och bordlägga hela kalaset. Jahopp. Den informationen hade vi mått bra av lite tidigare. Varken Covid-19 eller nya kursplaner var ju vid detta lag direkt purfärska nyheter.
Än idag tror jag vi är många som ställer oss frågande till om vi verkligen anses vara samhällsbärande.
Nåväl. Låt mig nyansera. Alla beslut kan inte direkt anklagas för att ha tagits hastigt och lustigt. Det här med att barn till Corona-sjuka anhöriga bör hållas hemma till exempel tog ju evinnerligt lång tid att förstå. Jag räknade lite snabbt ut att det tog nio månader för Folkhälsomyndigheten att inse att vi lärare inte är supersugna på att bli smittade av asymtomatiska barn till sjuka föräldrar. Jag kan inte låta bli att tänka att nio månader är mycket lång tid. Ungefär 30870 undervisningsminuter i mitt fall. Här fanns alla möjligheter att bli smittad med andra ord.
LÄSTIPS: Efter fackets kamp – Carina får lön livet ut
Likaså tog det evinnerligt lång tid för MSB att komma till någon slags klarhet i huruvida svensk skola ansågs vara speciellt samhällsviktig. När listan över samhällsviktig verksamhet presenterades i våras var förvirringen över detta stor. Tidigt stod det åtminstone klart att lärare inte skulle prioriteras vid tester av covid vilket när man tänker efter faktiskt ytterligare spädde på förvirringen. Än idag, numera i vaccinationens tidevarv, tror jag vi fortfarande är många som ställer oss frågande till om vi verkligen anses vara samhällsbärande.
Det känns kort och gott som att det har varit lite si och så med hur vi har behandlats i denna pandemi. Skolverkets allmänna råd där vi uppmuntrades vädra, möblera luftigt och hålla lektioner utomhus i vargavintern talade sitt eget språk och listan över jönsigheter kan göras ännu längre.
Nåväl, jag vet att det egentligen är för tidigt för att snusförnuftigt blicka tillbaka på denna pandemi. Vi är inte där än. Men mitt administrativa lärarjag är så van vid formativ bedömning, att peppa framåt och liksom kratta medan jag går. Därför kunde jag ej heller denna gång riktigt knipa käft.
LÄS ÄVEN
Läraren Carina fick stroke av jobbet: ”Tänkte nu dör jag”
