Krönika
NÄR JAG PLUGGADE till lärare fick jag många kloka råd med samma tema: Överlev första året. Bit ihop den första tiden.
Jag minns att jag var dödsnervös när jag efter avslutad utbildning skulle ut i verkligheten. Jag gick den kompletterande pedagogiska utbildningen under 1,5 år. Den gav mig förvisso en del teoretiska kunskaper men tillräckligt kött på benen fick jag sannerligen inte. Utbildningen var på tok för kort redan då. Att kastas ut i den verkliga vardagen till ett klassrumsgolv med 30 tonåringar var jag allt annat än förberedd på.
Att lärarutbildningen nu ska reformeras är välkommet och nödvändigt. Sverige behöver rekrytera hisnande 45 000 lärare de närmaste 10 åren. En svårt misshandlad och stramt budgeterad skola har satt sina spår både i lärarnas status och i intresset för vårt yrke. Nu har man panik och behöver rekrytera fort.
Den reform av lärarutbildningen som nu föreslås visar också tydligt denna desperation. Nu vill man bland annat införa en ännu snabbare utbildning för personer med annan akademisk utbildning, en slags crash course till ett yrke som är långtmer komplext än vad regeringen tycks förstå. Man vill skära ner på lärarhögskolans kurser och ta bort halvterminsuppsatsen i pedagogik. Fort ska det gå och snabbt ska luckorna täckas.
Ödmjuk inför den skriande lärarbristen förstår jag mycket väl att vi måste agera snabbt. Men om man på riktigt vill att svensk skola ska blomstra, om man vill ha en pigg yrkeskår som håller år efter år och kan bära upp en stabil utbildningstradition fungerar det inte med nödlösningar. Läraryrket är så mycket mer än akademiska kunskaper. För att få rätt personer att söka sig till detta yrke måste vi också vara ärliga med vad som väntar dem. Här räcker det inte att vara ämnesexpert.
Jag är rädd att en gräddfil till detta mångfacetterade yrke är en i längden icke hållbar lösning.
En skicklig lärare är didaktiker ut i fingertopparna. Vårt jobb handlar naturligtvis om att undervisa men inom en arbetsdag rymmer så oändligt mycket mer. Vi måste vara flexibla och anpassningsbara. Vi måste kunna tackla olika elevgrupper med ett tryggt ledarskap som möjliggör undervisning. Vi måste kunna kommunicera med föräldrar, hantera konflikter mellan elever, våga initiera orosanmälningar till socialtjänsten, sätta rättvisande betyg, motivera, inspirera och nöta in kunskaper med stort tålamod.
För detta krävs träning, mycket verksamhetsförlagd utbildning samt ett genuint intresse för just detta yrke. Om vi vill ha lärare som håller i och håller ut, som blir gamla i gemet, måste vi också se till att de är beredda på vad som väntar dem på andra sidan lärarhögskolan. Jag är rädd att en gräddfil till detta mångfacetterade yrke är en i längden icke hållbar lösning.
LYSSNINGSTIPS: Lärarstudentpodden: Ångestavsnittet
Enligt SKR:s statistik arbetar idag 15-20% av alla utbildade lärare inom ett annat yrke än läraryrket. Detta är knappast några nyheter. Men istället för att göra yrket mer attraktivt genom till exempel minskad administration, reglerad undervisningstid och höjda löner väljer man att förkorta utbildningen för personer med annan examen, en slags omkörningsfil för att snabbt täppa igen hålen på klassrumsgolven. Om jag tyckte att min egen pedagogiska utbildning var på tok för kort vågar jag knappt tänka på hur man ska ro denna ännu kortare utbildning i hamn.
En verklighetsförankrad gedigen lärarutbildning med både ämneskunskaper och praktik är en förutsättning för en framtida lärarkår som är förberedd på yrkets utmaningar och som orkar jobba många år i skolvärlden.
Det finns inga snabba lösningar här. Att bli lärare måste få ta tid. Likaså bör man fundera ordentligt på varför vi hamnade i denna lärarbrist från första början och hur vi ska undvika att hamna där igen.
Det är dags att tänka långsiktigt och klokt. Det är ju liksom Sveriges framtid som står på spel här.
LÄS ÄVEN
Wiman: Ternströms insändare var smärtsam läsning
Så klarar du första tiden som lärare
Byt karriär – bästa grejen med att bli lärare efter 40
