Läraren Carina fick stroke av jobbet: ”Tänkte nu dör jag”

FEBRUARI, 2021.

Det är tyst för ett ögonblick medan tårarna sakta rinner ned för Carina Johanssons kinder. Hon säger stilla att det viktigaste är att hon lever. Och att hon inte blivit helförlamad, kan tala och träffa sina barn och barnbarn.

Vi möts på Zoom framför varsin datorskärm. Carina Johansson, 53, har med stöd av kollegan Stefan Johansson, berättat om sina sista arbetsår som yrkeslärare på gymnasiet Kungsmadskolan i centrala Växjö. Åren då hon drabbades av utmattningssyndrom och stroke.

Stefan har varit hennes kollega i 20 år men också hennes lokalfackliga ombud för Lärarförbundet. Han har stöttat hennes kamp och fyller i ord och datum under berättelsen när minnet sviker.

Genom att berätta vill hon uppmärksamma lärarkollegor på faran att utsättas för stress och hög arbetsbelastning – och hur lätt det är att tappa greppet. Hon vill också lyfta fram hur viktigt det är att chefer tar sitt arbetsmiljöansvar och sätter gränser även om en anställd villigt tar på sig alla arbetsuppgifter.

– Mitt svar var alltid: ”Det fixar jag”. Sedan 1995 då jag började arbeta som lärare har jag säkert haft 15–16 chefer. En del har förstått att jag behöver bromsas, andra har hejat på. Min sista chef var en sådan. Jag gillade honom. Han var jätterolig och drev mig framåt men för mig blev det livsfarligt, säger Carina.

LÄSTIPS: Efter fackets seger – Carina får lön livet ut

Carina Johansson beskriver sig själv som en arbetsnarkoman som haft svårt att sätta gränser.

– Jag har alltid älskat mitt jobb – extremt mycket. När jag började som lärare upplevde jag att det fanns tid att planera för nya roliga lektioner. Det var så härligt när man fick kreativa idéer som också eleverna tyckte var kul, säger hon.

Jag är ju inte den enda i världen som har varit arbetsnarkoman för att det är jätteroligt att arbeta

Med åren slukade det administrativa arbetet allt mer av hennes tid men hon försökte ändå att upprätthålla sina ambitioner eftersom de kreativa kickarna var en stor del av glädjen i yrket. Det innebar mycket extra arbete på kvällar, nätter och helger. När hennes barn flyttade hemifrån 2010 tänkte hon trots saknaden: ”Det här ska bli kul”.

– Jag är ju inte den enda i världen som har varit arbetsnarkoman för att det är jätteroligt att arbeta.

Hennes näst sista rektor var noga med att sätta gränser. De kom ibland i konflikt när Carina ville arbeta mer och hennes rektor sa åt henne att gå hem och göra något annat.

– Då förstod jag inte hur viktigt det var att hon sa ifrån. Man kunde inte säga åt mig att göra lite för jag gjorde allt på en gång och mer än så. Det visste hon och därför bromsade hon mig, säger Carina.

DECEMBER, 2011 – JUNI 2014

Rektorn hade involverat Carina i sin dröm om att öppna ett nytt gymnasieprogram, Estet Design, från december 2011 men rektorn slutade i februari 2013. Carina Johansson beslöt att ta vidare den bollen till sin nya chef.
Det slutade med att hon själv stod med allt ansvar från öppet hus till att driva utbildningen som lärare och dessutom gå en inredningsutbildning i Göteborg.

– Jag hade trott att rektorn skulle rekrytera. Jag var ju inte utbildad inredare utan bildlärare, grafisk formgivare och medialärare, säger hon.

Men helt plötsligt stod skolan med 25 elever som skulle börja till hösten.

– Jag slet som ett djur för att uppfylla alla förväntningar och tyckte till en början att det var fantastiskt, fantastiskt roligt, säger hon sorgset.

Hon påbörjade inredarutbildningen våren 2014 parallellt med sitt ordinarie lärarjobb på heltid vilket innebar elever som behövde stöd för att få godkänt, nya lärare som hon inte jobbat med tidigare, betygsättning och allt annat som ingick i hennes vanliga arbete.

JULI, 2014.

Carina insåg att hon inte skulle hinna med alla inredningskurserna under våren utan fortsatte på sommaren.

– Det låter ju korkat. På sommaren ska man ju vara ledig och vila upp sig. Men jag tänkte att jag måste fixa det här, säger hon.

Carina hade sedan tidigare planerat en drömresa, med en av sina bästa vänner, där de skulle bila runt i Frankrike under fyra veckor. Men efter tio dagars resa ville hon hem. Vännen kände inte igen Carinas beteende, trots att de har känt varandra sedan tonåren. Carina var aggressiv och fräste. Hon hade fått fysiska symptom av stressen och vägde bara 44 kilo. Magen värkte ständigt. Händer och kropp var fulla av eksem.

– Jag mådde fruktansvärt dåligt men ville inget hellre än att få åka hem och jobba. Jag var helt väck, som i en bubbla. Det är svårt att riktigt förstå i efterhand även för mig. Jag hade ju alltid varit en människa som brunnit för livet, säger hon.

Väl hemma fortsatte Carina jobba.

– Jag kände pressen. Det som höll mig uppe var att jag tänkte att det kommer bli jätteroligt och fantastiskt. Men jag sov inte, tog sömntabletter och fick ingen ro någonstans, säger hon.

AUGUSTI, 2014.

När eleverna startade på den nya utbildningen i augusti tyckte hon att det var underbart. Men hennes minne hade börjat försvinna. Hon som aldrig hade ägt en planeringskalender i hela sitt liv glömde nu det mesta och kunde inte komma ihåg elevernas namn.

– Hjärnan var som bomull. Tänk dig att du slänger upp 100 bollar i luften men jag kunde knappt fånga en enda. De bara rasade omkring mig. En kväll hade jag satt mig påklädd i bilen för att åka iväg men kom inte ihåg vart jag skulle, säger hon.

Carina blev alltmer irriterad på sina kollegor och fräste ifrån. När en kollega helt plötsligt berättade att hon skulle ta över ansvaret från Carina för kommande års öppna hus för den nya utbildningen så brast det. Carina kände sig undanskuffad.

OKTOBER, 2014.

I oktober blev hon först sjukskriven på 25 procent men efter knappt två veckor sjukskrevs hon på heltid.

– Jag var väldigt speedad och mådde jättedåligt men tänkte att om jag vilar upp mig ett par månader så är jag tillbaka igen. Under jullovet bestämde jag att gå tillbaka igen i januari, säger hon.

Oron växte när dagen för återgången till jobbet närmade sig. Kroppen darrade oavbrutet och svetten rann längs hela kroppen när hon satt på sitt första möte med rektorn och kollegorna. Hon förstod inte vad kollegorna sa. Det enda hon uppfattade var att hennes chef pratade om tv-apparater i korridoren.

– Jag fick den värsta ångestattack jag någonsin haft i hela mitt liv och tänkte – nu dör jag. Till slut sa jag bara rakt ut: ”Jag fixar inte det här” och gick.

På något sätt tog hon sig till sin bil. Hon vet inte hur hon kom hem.

Det kändes som jag satt i kvicksand och måste ta mig upp annars skulle jag dö

APRIL – MAJ 2015.

Carina blev sjukskriven på nytt men försökte ha lektioner igen i april. Hon minns knappt något från den tiden utom den 5 maj 2015, då hon åkte för att köpa målardukar på en butik. Hon satt utanför butiken och tittade in men klarade inte att gå ur bilen.

– Det kändes som jag satt i kvicksand och måste ta mig upp annars skulle jag dö.

Samma kväll kom kraschen.

– Det var som om kroppen visste att jag inte fixar en lektion till och satte stopp, säger hon.

Stefan Johansson berättar att han mötte Carina i en mataffär på väg hem. Hon gick planlöst omkring. Hon minns ingenting av deras möte. På kvällen vaknade hon i sängen med kläderna på sig utan att förstå hur hon kommit dit.
Carina hade fått en stroke – men somnat om.

På morgonen vaknade hon och kände sig konstig. Hon fick ett sms men lyckas bara svara ”a 3”. När hon gick för att sätta på tv:n blinkade den kraftigt. Carina blev chockad och sprang till köket. Hennes son som sovit över vaknade och kom efter. Han försökte prata med henne.

– Det var som om han talade kinesiska. Jag förstod inte ett ord vad han sa. Mobilen ringde igen men jag kunde inte svara. Det var min bror som förstått att något var galet efter mitt sms svar. När ambulansen kom kunde jag inte säga mitt namn, säger Carina.

LÄSTIPS: Allvarliga arbetsskador – expertens råd till drabbade

MAJ, 2015 – FEBRUARI, 2021 

Efter stroken tog det Carina över ett år innan hon kunde prata lite eller skriva enstaka ord på dator och två år innan hon kunde läsa. Och åren av rättsprocesser mot Försäkringskassan som först nekade henne arbetsskadeersättning har tärt mycket på orken. 

– Det var tomt i mitt huvud. Jag kunde inte komma ihåg ord som nyss sagts. Jag visste inte vad ett äpple var för något. Eller vad ovanför eller nedanför betydde. Jag har fortfarande lappar med ordet promenad här hemma som jag skrev minst 500 gånger men glömde lika fort. Men det har gått framåt genom rehabilitering och psykologstöd. Häromdagen gjorde jag ärtsoppa och även om det tar hela dagen och jag säkert får kolla vad som står 10 gånger och ringa min bror, så får det mig att göra någonting. Sånt som är lätt för andra är det inte för mig, men jag kämpar och kämpar och kämpar, säger Carina.

Vardagssysslor som att laga mat och städa går allt bättre. Hon har börjat måla igen. Och umgås med sina barn och barnbarn så ofta hon kan när hon inte mår alltför dåligt.

– Stroken var fruktansvärd när den hände men det värsta var utmattningssyndromet. Absolut det värsta. Jag har fortfarande svårt att greppa att jag kunde bli så sjuk av att vara utmattad, säger Carina.

– I dag ser jag livet på ett annat sätt. Innan allt hände var jobbet det viktigaste som fanns men nu tänker jag ofta: Varför?

LÄS ÄVEN

Sjukskriv dig – då orkar du mer

Därför går många lärare in i väggen

Testa dig själv – är du i riskzonen för sjukskrivning?