”Grötmyndig debatt lockar inte tillbaka lärare”

I sitt debattinlägg ”Specialpedagoger ska arbeta direkt med elever” ger Simona Mohamsson och Lotta Edholm (båda Liberalerna) – på artikelbilden med armarna myndigt korsade och med förmodat oförvägen uppsyn – en gravt förenklad bild av skolan. Eftersom artikeln svårligen kan uppfattas som annat än en tidig start på valrörelsen, så vill jag bemöta den från ett väljarperspektiv.

Som förstagångsväljare i början av 1990-talet röstade jag på Folkpartiet, som Liberalerna då hette. Jag vet inte riktigt varför. Kanske var det på grund av den sympatiske och humanistiske – man skulle kanske kunna säga ”inkluderande” – Bengt Westerberg? Jag vet inte om jag kommer att lägga min röst på Liberalerna i något framtida val. Men den skolpolitik som argumentationen ger uttryck för kommer inte vinna den.

”Rörig argumentation”

Argumentationen är rörig och gränsar emellanåt mot ren rappakalja, exempelvis när det hävdas att ”den evidensbaserade läsundervisningen” har bytts ut mot ”en konstruktivistisk kunskapssyn”. Vad detta ens betyder ges inget svar på.

Emellanåt är argumentationen orealistisk. Författarna hävdar (om man ska tro deras källhänvisning) att om ”evidensbaserad” läsundervisning ges i mindre grupp och i intensivträningsform så kommer Sveriges Pisa-resultat att gå från 75 procent på prestationsnivå 2 till häpnadsväckande, och ingenstans uppnådda, 98 procent (!).

Argumentationen är också missvisande, som i användningen av begreppet ”evidensbaserad”.

”Patentlösning”

Debattörerna avser en mycket smal typ av evidens, den som ges av kvantitativa effektstudier och är notoriskt svårgenomförbara i skolan. Trots att tillämpningen och överbetoningen av detta smala evidensbegrepp har kritiserats i såväl internationella effektstudier som av enskilda och samlade läs- och skrivforskare – ja även av Expertrådet för läsning – så framhärdar artikeln i ”evidensbaserad läsundervisning” som en patentlösning på skolans problem.

Inte minst är argumentationen obehaglig i sina slängar mot ”inkluderingstanken”, och genom greppet att hetsa mot specialpedagoger som utmålas som ”skrivbordspedagoger” som ”berättar för lärarna hur de ska göra”, när flertalet specialpedagoger (vid sidan av dokumentationsuppdrag) faktiskt jobbar med elever.

Det torde knappast gå att vinna lärarröster genom att fara ut mot en hårt arbetande yrkesgrupp, även om detta stryker en liten klick kommentarstroll medhårs.

”Retoriken skrämmer”

Problemet, om man ska ägna sig åt valtaktik, är helt enkelt att denna klick antingen redan röstar på Liberalerna, eller att de röstar ännu längre högerut. Ett grötmyndigt debattinlägg kommer inte på locka dem tillbaka. Tvärtom kommer de sporras att ropa än mer högljutt på än hårdare tag, och därmed fjärma sig från den betydligt mer sansade och mjukare diskurs som präglar ett typiskt lärarrum.

Stryker kommentarstroll medhårs

Såväl retoriken som politiken skrämmer. Pröva istället att bjuda in till ett samtal som inte ställer förment evidensbaserade metoder mot demoniserade ”synsätt”, eller professionens grupper mot varandra. Jag törs lova att ni då återfår åtminstone en röst från 90-talet.

Björn Kindenberg, lärare och lektor i grundskola, Vällingby

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.