”De tror specialpedagoger sitter sysslolösa”

Kommer ni ihåg bilderna som cirkulerade på sociala medier för några år sedan och beskrev vad samhället, ens mamma, ens vänner, eleverna och läraren själv trodde vad en lärare gjorde?  Bilderna belyste skilda uppfattningar om lärarjobbet. En sista bild illustrerade vad en lärare verkligen gör, ofta någon som sliter sitt hår bakom högar med böcker och kopior.

Marie-Noëlle Carlsson Ferrier

Känslan är idag densamma gällande specialpedagogernas roll i skolan. Våra skolpolitiker verkar tro att en specialpedagog sitter mer eller mindre sysslolös bakom ett skrivbord. Lärarna tror att den löser alla problem med ett trollspö. Specialpedagogen själv är övertygad om att den bidrar till elevernas utveckling medans verkligheten ligger närmare någon som drunknar i utredningar och dokumentation som inte minst vårdinstanserna kräver.

”Beskyller specialpedagogerna”

Att skolan lider av allvarlig sjukdom och behöver behandlas är alla överens om. För några år sedan gavs lärarna ansvaret. Det spekulerades till och med att de valde yrket för loven och de kortare arbetsdagarna. Tack vare fackets intensiva kommunikationsarbete har allmänheten och beslutfattarna börjat förstå att lärarna gör sitt bästa utifrån organisatoriska och egna förutsättningar.

Men det har skett en förskjutning där skolpolitiker och skolfolk beskyller specialpedagogerna för skolans sjukdom: de lägger anpassningar i knät på lärarna, de är skrivbordspedagoger, de är lärare som hittade ett sätt att slippa jobba, de ”lägger sig i undervisningen” till ingen nytta, de borde användas för att kompensera lärarbristen.

Förskjutningen från lärarnas oduglighet till specialpedagogernas oberättigade existens är i sig inte förvånande, det hör till vårt samhälles benägenhet att polarisera debatterna och hellre peka ut syndabockar än att hitta källan och verkliga lösningar till problemen. För börjar politikerna prata om enskilda professioners funktion och duglighet slipper de se skogen för alla träd.

Som specialpedagog och i grund och botten erfaren och stolt lärare skulle jag gärna arbeta i samundervisning med lärarna för att utveckla elevernas lärande. Mina 45 högskolepoäng på avancerad nivå i utformningen av lärmiljön så att alla elever utvecklas oavsett bakgrund och förutsättningar samt i samtalsmetodik, kollegialt lärande och skolutveckling skulle komma till användning. Yttre krav på skolorganisationen förhindrar ofta detta.

Beskyller specialpedagogerna för skolans sjukdom

Idag behöver specialpedagogerna, liksom lärarna, arbetsro och möjlighet att utföra det de är utbildade till. De behöver, liksom lärarna, ett fackförbund som går i bräschen och värnar deras profession. Specialpedagogerna och lärarna behöver kroka arm så att skolans verkliga problem (New Public Managements och målstyrningens negativa konsekvenser, resursfördelningen, segregationen, personalbristen, överdokumentationen för att nämna några) äntligen tas på allvar.

Marie-Noëlle Carlsson Ferrier, specialpedagog

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.