”Ohederligt resonemang om specialpedagoger”

Bilden i debatten är att specialpedagogen ger fruktlösa direktiv till lärarna, det antyds att specialpedagogerna bär skuld till elevers sviktande läsförmåga. Och som om måttet inte vore rågat skylls yrkesgruppen dessutom, i en ledare i Expressen, för läraryrkets låga status!

I grundskolan finns det ungefär en specialpedagog på ca 250 elever. Trots att gruppen är liten bör den alltså enligt vissa bära hundhuvudet för skolans förfall. Resonemanget är ohederligt!

”Tuffa arbetsvillkor”

Vad gör då en specialpedagog i den riktiga världen? I en färsk rapport som baseras på svar från Sveriges Lärares statistiskt säkerställda undersökningspanel påvisas att nästan var tredje specialpedagog har så tuffa arbetsvillkor att de är eller riskerar att bli utbrända.

De får inte bara extra arbetsuppgifter utanför sitt ordinarie ansvarsområde, de tvingas också ofta att vikariera för lärare. Samtidigt får de själva inte vikarier vid sjukdom. I en äldre enkätundersökning där 4 000 specialpedagoger och speciallärare deltog påvisades det att specialpedagogens vanligaste arbetsuppgift faktiskt är undervisning.

I våra roller som specialpedagoger arbetar vi just med eleverna varje dag. Vi jobbar tillsammans med lärare, skolsyrror, rektorer, kuratorer och speciallärare. Vi arbetar i studiestugor, samverkar med socialtjänst, BUP, habilitering och vårdnadshavare. Vi lyssnar, lirkar och får elever till lektioner. Vi utreder vad som gör att det inte fungerar i skolan och ser till att adekvat stöd sätts in. När en lärare ber om hjälp agerar vi bollplank. Och mycket mer.

”Felaktig bild”

Varför sprids då denna felaktiga bild av specialpedagogens arbete? Jo, för att rollen står i kontrast till den repressiva hållning som förespråkas. Förslagen som slår mot elever i svårigheter står som spön i backen: elever från resurssvaga hem och barn med neuropsykiatriska svårigheter drabbas hårt!

Ett av de kanske obehagligaste förfarandet är att barn i svårigheter benämns som ”stök”. Och nu vill man alltså få bort detta ”stök”. Man vill helt sonika återinföra OBS-klasser. Specialpedagogen propagerar istället för färre elever per grupp och för flexibla lösningar.

Makabert skylla på specialpedagogen

Varför går då skolan på knäna? Svaren är flerbottnade. Att pengar försvinner på vägen, att 30 procent av personalen är obehörig, att klasserna är stora och att elevhälsoteamen är nedbantade, är några av huvudorsakerna.

Det blir  makabert att skylla skolans förfall på specialpedagogen! I en komplex värld där lösningarna är snåriga är det förstås enkelt att peka finger åt en liten grupp: nyanserna försvinner, allt blir svart och vitt och det kan tillfälligt kännas enkelt. Sådana resonemang känner vi igen från förr.

I stället för att peka finger behöver vi dock nu istället kroka arm! Det förtjänar Sveriges elever.