”Franska skolprotesterna visar att det finns en gräns”
I Frankrike protesterar ungdomar mot lärarbristen – och Markus Åkesson ser en gräns även för svenska skolan.
Annat Mot bakgrund av de franska skolprotesterna, och höstens antågande i radhusträdgården, skriver Markus Åkesson om det han saknar i den svenska skolan: ”Vi behöver odla vår kunskapsnation från grunden: rimliga klasstorlekar, behöriga lärare, reglerad undervisningstid”.
De flesta löv har fallit av häggen på baksidan av radhuset. Avsaknaden av grönska visar en stam som ser betydligt rangligare ut än vad den gav sken av i sin fulla sommarskrud och jag kommer att tänka på en bild som idéhistorikern Sven-Eric Liedman använt: kunskap måste byggas med djupgående rötter och kan sedan kläs i det nya årens skiftande lövverk, färger och nyanser.
Dessa rotkunskaper är det viktigaste vi ägnar oss åt i skolans värld men som vi organiserat utbildningen idag förtvinar rötterna - om de ens fått chansen att växa.
”Det finns en gräns”
De franska skolprotesterna visar att det finns en gräns för vad människor i en demokrati, som kallar sig meritokrati, kan tåla; skolan är samhällets fundament där det måste upplevas som att den är för alla: likvärdig och en rättighet. Om detta förtroende försvinner kommer människor att resa sig, privilegierad som icke-privilegierad.
Som att spotta på marken och ropa 'väx!'
Jag tänker på dessa protester när jag läser om att skolan helt utelämnas när samhället bjuds in för att ”ge en gemensam lägesbild av Sveriges utmaningar” för regeringsbildarna. Som att de senaste Pisa-resultaten inte vore en utmaning för ett framtida Sverige?
Att det inte vore ett problem att sitter tjugoåtta eller trettio elever i ett klassrum dimensionerat för tjugo med en ensam lärare på lågstadiet? Ska effektiviseringar och kostnadskontroll återigen bestämma vägen för en ny regering? Det är som att spotta på marken och ropa ”väx!”. Men rotkunskaper växer inte på det viset.
Kräver förstatligande
Vi behöver odla vår kunskapsnation från grunden: rimliga klasstorlekar, behöriga lärare, reglerad undervisningstid. Sällan har en organisationsförändring varit så enkel! Det behövs inga konsultfirmor, inga stora språkmodeller, bara människor av kött och blod som får möjligheten att göra det de är bra på: att visa barn hur man håller i en penna, hur man räknar och hur man läser. Tillsammans klär vi trädet med lövverk genom resten av livet.
Men denna organisationsförändring kan inte gälla vissa huvudmän och inte andra. Förändringen måste ske på central väg genom ett förstatligande av skolan; likvärdigheten måste garanteras om samhället ska hålla samman. Om vi vill tro på meritokratins ideal måste vi se till att betyg inte är ett marknadsföringsverktyg bland andra och att bildningen får stå i utbildningens zenit.
Majoriteten håller med
Majoriteten av Sveriges befolkning håller med mig och vi kommer aldrig övertygas om att bildning, likvärdighet och rotkunskaper skapas genom avkastning till en biltvätt i Tyskland.
Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen: vi förstår att det kommer kosta pengar, men vi har inte råd att inte ändra systemet. Mandatperiod efter mandatperiod har partierna fått skolpolitiken att framstå som två fågelvingar på samma kropp; du kan rösta höger, du kan rösta vänster - men fågeln flyger ändå mot avgrunden med effektiviseringar, större klasser, och barn som inte lär sig läsa, skriva och räkna.
Hur vore det om vi ändrade riktning en gång för alla?
Markus Åkesson, lärare i historia och samhällskunskap, Nacka
LÄS ÄVEN:
