Irene Pozar: Lektionen som jag aldrig glömmer

Lärare jag minns: Jag minns många, Lars Swalling och Fredrik Kjällbring till exempel. 

Läraren som förändrade mitt liv: När Lars Swalling uppmanade mig att läsa Sara Stridsbergs ”Drömfakulteten” öppnade han dörren till mycket av det som är jag i dag.

Första dagen i skolan: Första och enda gången jag blivit utslängd ur ett klassrum var första skoldagen. Jag råkade säga ”neeej” högt när vi för elfte gången skulle sjunga. Där och då insåg jag att jag nog inte skulle göra det igen.

Sista dagen i skolan: Jag fick ett stipendium i historia, vilket kan tyckas märkligt för de som sett mina historiekunskaper i ”På Spåret”. Men jag var en pluggis!

Lektionen jag aldrig glömmer: Alla lektioner där min historielärare Fredrik Kjällbring klädde ut sig eller spelade historisk teater. En gång satt vi på bänkarna med benen i kors och var munkar!

Det här hade jag aldrig lärt mig om det inte vore för min lärare: Att vara snabb är inte alltid det viktigaste, ibland mår man bra av att tänka igenom saker en extra vända.

Då kände jag mig missförstådd: När jag trots väldigt goda kunskaper i svenska tvingades gå på svenska 2-lektioner, bara för att jag var invandrare.

Så skulle jag vara som lärare: Ganska lat tror jag, mycket film skulle det bli.

Vad jag önskar att mina lärare gjort annorlunda: Vågat ta sig an komplexa ämnen mer, unga fattar mer än man tror!

Det värsta med skolan var, enligt mig: ­Mängden vikarier som kom och gick.

Om jag vore skolminister skulle jag: Fördela resurser och lärare så alla barn får en jämlik skolgång.

Tre saker jag kommit på mig själv att tänka om yrkesgruppen lärare: Att de är modiga (vem vågar ställa sig framför en sjundeklass), äter mycket kakor och har mer papper hemma än någon annan yrkeskategori.

LÄS ÄVEN

”Jag rymde och fick bo hos min lärare”

Min lärare: Jens Lapidus

Ranelid: ”Jag var naiv under hela min skoltid”