Krönika
Det är årskurs fem och jag undervisar om medeltidens ruskigaste sidor. Vi pratar om tortyrmetoder. Jag slänger mig med bloddrypande ord som kättargaffel, tungstång och sträckbänk. Det är isande tyst i klassrummet ända tills en liten rosenkindad spoling med snusförnuftig min utbrister: ”Kan man dö av smärta?” Ja du, tänker jag, inte den blekaste aning.
Nyfikna klassrum är trygga klassrum och frågvisa elever är väl egentligen bland det finaste betyg en lärare kan få. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet, har Sokrates tydligen sagt en gång i tiden. Och som lärare kan du så frön som växer upp till snirkliga och yviga kunskapsträd med grenar som hamnar både här och där. Vår djupdykning i medeltiden hamnade i kyrkans makt som hamnade i häxbränningar som hamnade i kätteri som hamnade i tortyrmetoder och nu sitter plötsligt en liten guldhårig gosse här och vill veta om man kan avlida av smärta.
Jag får erkänna min okunnighet här och till elevernas oförställda förvåning inser de att deras fröken inte är Google. Vi bestämmer oss för att ta reda på svaret tillsammans. Vi mejlar skolsyster som efter en stund svarar att man visserligen kan svimma av smärta, tuppa av fullständigt till och med, men dör gör man inte. Många i klassen blir förbryllade. Det låter ju alldeles kokobäng, tycker flera. Klart att det kan göra så förbålt ont att hjärtat ger upp! Så vi tar frågan ett steg till – vi mejlar kommunens skolläkare. Hon svarar inom ett par dagar och bekräftar skolsysters svar. Två förstahandskällor med samma vittnesmål borgar för trovärdighet. Pojken med guldhåret är nöjd, hans klasskompisar är nöjda men nöjdast av alla är jag.
Jösses vad det kan blomstra om vi låter tankar flyga högt.
Frågor om stort och smått, omöjliga frågor, detaljerade, nördiga, luddiga, gigantiska frågor – de kryddar min vardag! Det betyder ju att kunskapen jag förmedlar har slagit kullerbyttor i någons skalle, rullat i gång ett maskineri som alstrat en längtan efter mer. Som nyexaminerad var jag livrädd för dessa frågor. Det var som att hela min tillförlitlighet stod och föll på om jag hade svar på elevernas alla funderingar, som att de ville sätta dit mig, avslöja mig som den ofullkomliga uppenbarelse jag är. Jag brukade svara på frågor fast jag inte kunde svaret. Jag drog till med något, talade svepande som en politiker i trångmål. Ibland tjuvgooglade jag i panik, sökläste mig till en någorlunda sann version av verkligheten. Jösses så tramsigt.
Att lämna utrymme för frågor i undervisningen, att uppmuntra nyfikenhet och stimulera vetgirighet är ju liksom A och O. Det är så ofta vi lärare ställer frågor till eleverna för att kontrollera att de har förstått. Helst ska de upprepa våra egna exakta ord. Då är vi nöjda. Då sitter kunskapen, tänker vi. Men jösses vad det kan blomstra om vi låter tankar flyga högt, om vi kastar oss ut i det okända tillsammans, om frågorna är så tillkrånglade att inte ens den allvetande läraren har koll.
Elevers omöjliga frågor har lärt mig mycket genom åren. Visste ni till exempel att människan är det enda djuret som gråter med tårar och att det är ett sätt för oss att utsöndra stresshormoner? Eller att uttrycket ”flitig som ett bi” kommer från att ett bi sover i snitt 30 sekunder per dygn? Eller att man inte kan dö av smärta? Nä, just det. Bra grejer att ha koll på ändå.
LÄS ÄVEN:
Wiman: Det eleverna lär i skolan ska ha betydelse för någon annan
