Lärarens varning om nedskärningarna: ”Det mörknar”

Läraren Mathias Edbäck Leo upplever sin tredje besparingsvåg i skolan.

Under pandemin fick lärarna höra hur viktiga de är.
Nedskärningarna talar ett annat språk, skriver grundläraren Mathias Edbäck Leo.

Jag har varit lärare i tre år.

Jag började mitt yrkesverksamma liv inom vården direkt efter att jag tog studenten 2007. Sedan följde många år av arbete i många av vårdens områden.

Till slut hamnade jag Falu lasarett. Där drabbades jag av en arbetsskada, under ett vårdmoment skadade jag ryggen och därefter blev min arbetssituation allt mer ohållbar. Sjukskrivning på sjukskrivning. 

Nu står jag inför mitt tredje stålbad – på lika många år

Till min fördel har jag växt upp i ett land med ett väldigt generöst utbildningssystem. Jag kunde byta bana med hjälp av utbildning. Jag sökte och kom in på lärarutbildningen och märkte efter första VFU:n att här, här hör jag hemma. I slutet av min utbildning började jag söka de tjänster som passade min behörighet. Redan dagen efter ringde en biträdande rektor upp mig.

Lärarutbildningen lönade sig

Jag fick tjänsten och ett par dagar senare kom mitt första anställningsavtal, som lärare. Jag var inte ens färdig med utbildningen, men hade redan ett jobb med en lön som skulle ge mig 10 000 kronor mer än vad jag tjänade som mest som undersköterska. Utbildningen lönade sig redan!

Nu står jag här inför det tredje stålbad som min tredje närmsta chef på lika många år informerat om. Jag läser den riskbedömning ledningsgruppen gjort, den instämmer i allt det jag och mina kollegor varnar för.

Mitt under brinnande pandemi hörde jag hur samhällsviktiga vi var. Vi gick till jobbet, stod i ett litet rum med i genomsnitt 25 barn på skolor med flera hundra elever. Två gånger hade jag covid. Otaliga är de gånger jag löst kollegors, och min egen, frånvaro med hjälp av mina Tetriskunskaper för att inte behöva boka en vikarie.

”Elevernas stora behov är normen”

Nu står jag i ett klassrum och ser på mina elever, min situation är norm för lärare idag. Jag har elever som läser integrerat med läroplanen för anpassad grundskola, elever med en diagnos, elever med flera diagnoser och elever som ”bara” behöver lite extra stöd.

Samtidigt som jag informeras om hur förutsättningarna som gör att jag idag klarar det sakta dras bort under mina fötter.

Medier och politiker larmar om en ökad kriminalitet men vi ger elever på väg in i kriminalitet och annat utanförskap sämre förutsättningar.

Mina lektioner är i snitt 60 minuter. Jag har 25 elever i min klass, just nu. Det är 2,4 minuter per elev och lektion. Min arbetstid är 45 timmar per vecka, det är drygt 100 minuter per elev.

100 minuter – per elev och vecka

100 minuter per vecka till var och en av mina mentorselever för att ge dem de verktyg de behöver för att de “ska rustas för en framtid i förändring med en snabb teknologisk utveckling”.

Citatet kommer ur Barn och utbildningsnämndens inriktning för mål och ekonomi 2025 för den kommun som är min arbetsgivare.

Samtidigt som den försämrade ekonomin i samhället i stort förvärrats och att barnantalet sjunker.

Jag klandrar inte dem som väljer att inte skaffa barn, inte när vi styr utvecklingen som vi gör.

Nu börjar det mörkna igen.

Mathias Edbäck Leo, grundlärare med inriktning årskurserna 4-6.

  • Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS MER:

Här manifesterar lärarna mot alla besparingar

Åsa Fahlén om larmen från lärare: ”Problem överallt”

NEDSKÄRNINGAR: Hundratals lärare kan bli av med jobbet

Lärare sägs upp: ”Finns inte mycket annat att ta bort”