Språkstörning passerar ofta obemärkt då denna funktionsnedsättning inte alltid syns i barnets kroppsspråk och sätt att agera. Tysta barn förblir i många fall tysta, skriver läraren i fritidshem Sofia Grimm.

Jag har fått förmånen att möta Elise. Det finns många Elise på våra fritidshem. Här kommer ett brev från henne: 

”Hej, jag heter Elise, jag är 8 år och har generell språkstörning. När jag känner mig lite stressad och alla runt omkring väntar på mig är det som att det tar stopp.

Det tar lång tid för mig att förstå ett mönster så att det kan bli en rutin för mig. På fritidshemmet säger fröknarna att jag måste träna på att knyta skorna själv, för de kan inte knyta skor på 25 barn varje gång vi ska ut, tycker de. Men jag vill berätta att jag tränar varje kväll med mamma. Jag gör mitt allra bästa, men jag tappar bort mig när man ska snurra runt öglan och sen ska man upp i det där andra hålet. Men det är svårt att förklara, så många ord. Fröken säger att jag får ha skor med kardborre tills jag kan själv, men jag vill ha mina nya, ljusa, fina knytskor som jag älskar. Jag vill ha knytskor som alla andra.

Behöver mer tid att öva

På mellis vet jag exakt vad jag ska göra. Jag ställer mig i kön, tar min macka vid korgen för att sedan bre på smör. Jag kommer ihåg hur lycklig jag var, när jag äntligen fick till det rätta trycket när man brer smöret. Alla tyckte jag var så långsam och fröken var frustrerad över att jag stoppade upp kön. Jag försökte så mycket jag bara kunde, men det var så svårt. Ofta tog fröken min macka och sa “jag brer åt dig”, så det tog lång tid innan jag lärde mig. Jag stod där tyst när fröken bredde mackan. Det var enklast att vara tyst. Jag hade velat berätta att jag behövde mer tid att öva. Jag hade behövt en vuxen som förstod att jag inte kan få fram det jag vill i ord, en vuxen som undrar varför jag aldrig sa emot. Men i dag – jag är så bra på att bre en macka snabbt. Jag ler lite extra åt min macka varje dag på mellis för att det blir så bra.

När mellis tar slut så ska vi lämna vår disk, torka bord och ställa upp stolar. Det har vi gjort varje dag så länge jag kan minnas, så det går jättebra. Men sen ska vi gå ut ur matsalen. Det är alltid så olika. Fröken står där och predikar högtidligt om utevistelse, kläder och toabesök. Jag lyssnar allt jag kan. Jag försöker sortera mina tankar. Vad skulle jag göra först? Jag har glömt! Fast jag vet inte hur jag ska säga det till fröken, så det är enklast att vara tyst. När jag inte vet så följer jag strömmen och det brukar fungera bra. Ibland när jag följer strömmen blir allt fel. Då har jag råkat följa efter en liten grupp från matsalen som hittade en rolig korridor att springa i. Springa i korridoren är roligt! När fröken kommer på oss och skäller på oss undrar hon vad jag gör där. Jag börjar förklara, men efter ett par ord tar det stopp.

Står där med osynlig munkavle

Ute leker jag och mina tre vänner kull. De säger att man inte får kulla tillbaka-kaka och då gör jag inte det. Men de kullar tillbaka jätteofta och då försöker jag säga att de gör fel. Men jag hinner inte prata klart och de lyssnar inte. De säger bara “Jaja, Elise, nu leker vi.” och springer i väg. Jag blir tyst och leker vidare. Vi har roligt. Ibland går jag till en vuxen, för det har mamma sagt att jag ska göra för att få hjälp att prata klart med mina kompisar. “Hej Elise, hur är det?”, säger fröken. Jag står bara där och tittar på fröken och önskar att hon förstod hur svårt det är att berätta vad som har hänt, berätta vad jag behöver hjälp med. För jag vill gå med fröken till kompisarna och berätta en gång till för alla hur jag känner när jag inte blir lyssnad på. Men jag står där med en osynlig munkavle och tänker att jag berättar för mamma ikväll i stället.” 

Ett fiktivt brev från en fiktiv Elise, men jag har många gånger mött den riktiga Elise. 

Språkstörning är den vanligaste neuropsykiatriska funktionsnedsättningen, men den minst uppmärksammade. Den flyger under radarn då den inte alltid syns i barnets kroppsspråk och sätt att agera. Tysta barn förblir i många fall tysta. Vi lärare behöver ibland stanna upp för att ge dem en röst och ge dem tid. 

Sofia Grimm är lärare i fritidshem och arbetslagsledare i Österåker

LÄS OCKSÅ:

Grimm: Luckor i schemat betyder inte att vi är sysslolösa

Grimm: "Vi måste skynda oss ut!"

Så ger vi eleverna möjlighet till vila på fritidshemmet

Forskarna: Kartlägg mellanrummen på fritidshemmet