”Vi vinner absolut ingenting på att gaffla med varandra, i synnerhet inte eftersom vi sitter på samma skenande tåg”, skriver Maria Wiman.

Minns ni när den gamla folkpartisten Birgit Friggebo försökte lugna stämningen under en upprörd diskussion med den dåvarande statsministern Carl Bildt? ”Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger We shall overcome”, sa Birgit och sträckte upp armarna saligt i skyn. Carl Bildt himlade med ögonen. Ingen i salen sjöng.

Nu vill jag vara som Birgit. Låt oss tillsammans i våra stugor stämma upp i gemensam skönsång. ”Oh, deep in my heart, I know that I do believe, we shall overcome, someday.”

Där kan det kollidera

Jag har under många år gång på gång bevittnat hur debatten mellan lärare och vårdnadshavare blossat upp i offentligheten. Å ena sidan har vi slutkörda lärare som snurrar nerverna blåa i försöken att räcka till för varje unge trots att det serveras skorpsmulor till lunch och bottenskrap till middag. Å andra sidan har vi förtvivlade vårdnadshavare vars barn hamnat på avigsidan i skolsystemet, barn som inte klarar av att ta sig till skolan eller som är på plats men tänjer på gränserna åt alla håll.

Det är där det kan kollidera. När skoldagen är slut och läraren öppnar datorn plingar det till i mejlkorgen. ”Vad gör ni egentligen i skolan för mitt barn?”, kanske den uppgivne föräldern har skrivit. Och läraren börjar leta i huvudet, tar sig in bakom muren av huvudvärk och drar sig till minnes hur senaste tiden har sett ut. Sjuka kollegor, möten, akuta konflikter mellan elever, bristen på anpassade läromedel, den extra rastvakten man blev satt på, frånvarorapporterna som måste fyllas i …

De har ingen insyn i verksamheten

Detta är svårt för vårdnadshavaren att veta. Modern eller fadern har ingen insyn i verksamheten, ingen paraplysyn över elevgruppen eller inblick i lärarens arbetssituation. Däremot har föräldern kanske ett barn som hackar sig igenom skolgången, som kommit på sniskan i tillvaron och som har hamnat på kant med hela systemet. Krasch bom bang låter det när lärarens dysfunktionella arbetssituation möter den uppgivna hemsituationen.

Absolut ingenting vinner vi på att gaffla med varandra.

Och det är här Birgit Friggebo kommer in i bilden. För sanningen är ju att det aldrig någonsin borde vara skyttegravskrig med lärare på ena sidan och oroliga föräldrar på den andra. Vi är ju på samma sida här. Vi kämpar för samma barn. Jag vill inte ha fler debatter där lärare deklamerar att vårdnads­havare måste skärpa sig och vårdnadshavare förkunnar att lärare minsann inte gör ett jota för deras barn. Jisses så destruktivt. Vi vänder oss ju åt fel håll.

Vi borde stämma upp i innerlig skönsång tillsammans. Vi borde kroka samman våra trötta armar och vända blicken mot beslutsfattare och huvudmän. Det är ju där skon klämmer tills skavsåret varar. När lärare demonstrerar mot nedskärningar borde vårdnadshavarna sluta upp vid vår sida och skrika i högan sky. Vi drivs ju av samma sak här. Vi vill alli­hopa rädda våra barn. Absolut ingenting vinner vi på att gaffla med varandra, i synnerhet inte eftersom vi sitter på samma skenande tåg.

Jag tar ton – haka på!

Kanske vore det klokare att krasst konstatera att det i vår nedskurna skola inte riktigt finns plats för barnen som slår bakut, som har klåda i benen eller skav i själen. Och en sådan gudsförgäten skola vill ingen av oss ha. Därför är det beslutsfattarna som behöver höra vår sjövilda stämsång, det är de som ska sitta på konsertens första parkett.

Så nu tycker jag att det är dags. Är ni redo? Jag börjar att ta ton och så hakar ni på. ”We shall overcome. We shall overcome. We shall overcome. Sooomedaaaay.”