Specialpedagogen: Då blir läsning nonsens
Debatten om Phonics är onyanserad och skadlig, menar artikelförfattaren.
Vi lärare debatt Att se Phonics som den enda tänkbara metoden för läsinlärning är historielöst och skadligt, menar debattören och specialpedagogen Anna Insulander.
"Vi har läst nonsensord i skolan", berättar grannpojken. Nonsensord är ord utan betydelse, påhittade för att lästräna eller testa barns förmåga att avkoda.
Kan du komma på någon situation då du skulle ha nytta av att läsa utan att förstå?
Jag ställer frågan till personer i min omgivning. "Vad menar du nu?", "Om jag inte fattar vad som står är det väl ingen mening, eller?", "Det låter psykotiskt", löd reaktionerna.
”Varför läsa om du inte kan förstå?”
Kärnfrågan är: Varför läsa om du inte förstår, om det inte går att förstå?
Den förhärskande synen på läsning, sedan ett drygt sekel, går ut på att läsning kan delas upp i olika delfärdigheter.
En metod som används för att lära barn läsa är ljudningsmetoden eller ”Phonics”. Elever lär sig först avkoda och ljuda. När avkodningen sitter, kommer förståelsen successivt, lyder hypotesen. Utgångspunkten är behavioristisk och läsproblem anses, enligt det här beteendeinriktade synsättet, ha biologiska orsaker.
I Kronobergsprojektet fick lässvaga barn öva enligt psykologiprofessor Ingvar Lundbergs ljudningsmetod.
En kontrollgrupp med lässvaga barn fick inte någon träning alls. De elever som hade tränat ljudning låg inte bara efter de barn som inte hade fått träning, deras läsning hade försämrats. Dessa förfärande resultat tystades ner och slutsatsen blev att barnen saknade förmågan.
Varför läsa om du inte förstår, om det inte går att förstå?
När Specialpedagogiska skolmyndigheten (SPSM) utbildar lärare är Ingvar Lundberg en återkommande referens. Skolverkets bedömningsstöd ”Nya språket” lyfter betonar “ljudningsstrategin” för att “knäcka skriftkoden”. Kognitionsvetarna Agneta Gulz och Magnus Haake vid Lunds universitet hävdar ogenerat att phonics är den enda beprövade metoden att lära barn läsa. DN:s ledarsida basunerar ut samma budskap.
Men det finns andra sätt att se på läsning grundat i språkvetenskapen. Där ses läsning som en förståelsestyrd process. Då läsning sker först när du förstår vad som står kan avkodning aldrig separeras från förståelsen. Läsning utvecklas enligt språkvetenskapen som en förlängning av det talade språket, inte som ett nytt språksystem. Barn som lär sig läsa med förståelse i fokus får sällan problem med sin läsning.
När det gäller lässvårigheter menade förståelseinriktade forskare, bland annat professor i pedagogik, Åke Edfeldt, att det sällan är fel på barns förmåga att lära sig läsa utan att det istället är själva läsundervisningen, där avkodning övas separat från förståelsen, som ställer till det.
Anna Insulander
De förståelseinriktade forskarna avfärdades av de beteendeinriktade forskarna med personangrepp och genom att aldrig benämnas som läsforskare. Ingvar Lundberg konstaterade exempelvis att “det finns ingen diskussion i forskarkretsar”.
I det läge vi befinner oss, där unga läser allt mindre och ofta saknar läsförståelse, behöver vi fundera över hur det bakomliggande synsättet påverkar inställningen till läsning. Om läsförståelsen - “när avkodningen sitter” - inte kommer som utlovat förblir ju läsning lika med nonsens.
Kritiken mot Phonics
Skolans läsundervisning borde utgå från en rimlig idé om vad läsning är. Det som tillåtits pågå är istället att en vedertagen undervisningsmetod har fått definiera vad läsning och lässvårigheter är. Att påstå att Phonics är den enda beprövade och den enda metod som fungerar är osant, okunnigt och historielöst.
Gåtan kvarstår. Vilken nytta gör nonsensläsning? Grannpojken vet: "läraren säger att det gör oss till bättre läsare".
Tillåt mig tvivla.
Anna Insulander, specialpedagog
- Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.
LÄS MER:
Replik: ”Fyra missuppfattningar om trendande läsmetoden”
