”Att ljuda är nödvändigt för läsinlärning”
Läraren Edith Marelli skriver en replik på kritiken mot Phonics som läsmetod.
Replik ”Det är beklämmande att hon inte verkar förstå nyttan av att man lär barn samband mellan bokstav och ljud”, skriver läraren Edith Marelli i sin replik på Anna Insulanders kritik mot Phonics.
Jag läser läsläxan med sjuåringen. Glädjestrålande kom hon hem med LasseMajas detektivbyrå – äntligen ett kvitto på att hon kan läsa; Hon har fått låna en bok själv i biblioteket och slipper de något sökta texterna i nybörjarböckerna. ”O, en ost, sa Dima.” ”Asta och Bea ser en sol.”
Nu har hon fått välja fritt och är så exalterad att läsläxan MÅSTE läsas trots att det är röd dag i almanackan i morgon och ingen skola.
Hon stavar sig långsamt igenom obekanta namn. ”F-R-A-N-SO … nej FRANCO! Franco Bollo.” Hon stavar sig igenom ord hon aldrig sett förut: ”K-R-I-T-M-A-S-K-I-N - vad är det mamma?” Just den fanns på bild så vi kunde klura ut tillsammans att det var en maskin som ritade på fotbollsplanen, ungefär som hon själv ritar med kritor på papper.
Därför är det nödvändigt att ljuda
Orden hon stavar ut är visserligen inga ”nonsensord” – de finns i en kontext och har en mening. Det är dock inga ord min dotter hade kunnat gissa sig till eller förstå med hjälp av några strategier (utan den förklarande texten hade jag nog snarare tippat på gräsklippare än ”kritmaskin”).
Inom några år kommer hon att befinna sig i textuella sammanhang fulla av okända namn och begrepp.
Hon kan ljuda sig igenom texten just på grund av att hon har lärt sig – men ännu inte helt automatiserat – avkodningen.
Inom några år kommer hon att befinna sig i textuella sammanhang fulla av okända namn och begrepp: Caracas, derivata, Volodymyr Zelenskij, filantropi, amorteringar… Ord som kanske inte alls kommer att ha någon innebörd - innan man LÄST om dem.
Inte bara det, en mycket stor andel av ordförrådet används enbart i text. Att därför kunna läsa ut orden, bokstav för bokstav, är nödvändigt. För att inte tala om nyttan av att kunna läsa saker man inte förstår (än) när man till exempel lär sig nya språk, läser om okända platser och namn och så vidare.
Det finns alltså gott om situationer då man kan ha nytta av att läsa ut bokstäver utan att förstå dem (till en början).
Myterna och missförstånden
Därför är det beklämmande att Anna Insulander, specialpedagog, i en debattartikel på Vi Lärare inte verkar förstå nyttan av att man lär barn samband mellan bokstav och ljud.
Förutom att hon lyckas med att pricka in alla de vanliga myterna om Phonics (att det är meningslöst, att det hindrar läsförståelse, och att det är tråkigt och mekaniskt, något som bemöts här) avfärdas både Skolverkets och SPSM:s material på nästan konspirationsteorimässiga grunder.
Källorna som Anna Insulander framför för dessa påståenden är tidskriftsartiklar som är över tjugo år gamla, och hennes referat av Ingvar Lundbergs forskning är direkt missvisande. Att dyslexi har biologiska orsaker hävdar till och med Svenska dyslexiföreningen.
Det som är skadligt är att så löst underbyggda påståenden får framföras som sanningar.
The simple view of reading, att läsning är summan av avkodning och ordförståelse, framfördes redan på 1980-talet. Sedan dess har otaliga studier undersökt modellen och funnit att den håller.
Det är även den modell som självaste Skolverket utgår ifrån, bland annat vid utformning av nationella prov.
En rimlig, beprövad idé om vad läsning är finns alltså, sedan länge. Vilken annan, bättre, modell för läsning grundad i ”språkvetenskap” Insulander syftar på är inte så lätt att utröna då hon hänvisar till direkt konspirationsteoretiska resonemang om att forskare ”tystats”.
Här råder konsensus
Det pågår ingen diskussion i forskarkretsar av den enkla anledningen att det råder konsensus om avkodningens betydelse för läsning. Men att ”The reading wars” är över, innebär inte att vårt jobb som lärare är slut. Att det bara är att lära barn ljuda bokstäver och sen kan vi gå hem.
The simple view of reading nämner BÅDE avkodning OCH ordförståelse.
Barn måste lära sig avkoda, men sen börjar självklart det riktigt svåra: att fylla alla dessa ord och namn med mening. Det finns inte en enda kotte som förnekar att läsförståelse är mer komplext än bara att ljuda bokstäver, eller som hävdar att det räcker med avkodning.
Så låt oss inte gräva upp gamla fossilerade stridsyxor, för det finns så oerhört mycket jobb att göra. Att prata om vem Franco Bollo är – och vad han gör med sin kritmaskin till exempel.
Edith Marelli, gymnasielärare i svenska och spanska
- Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.
