Ansvar – det tillhör även eleven

Trender i skolan kommer och går. Det tycker Henrik Helmér, legitimerad i spanska, franska och samhällskunskap vid Norrköping fria läroverk, i grunden inte är konstigt:

– Skolan är en del av samhället och samhällsutvecklingen med olika strömningar och trender för till exempel förhållandet mellan lärare och elev. Skolan är ingen isolerad del.

Han tycker dock att det är intressant och viktigt att fundera över vad som är underliggande och varifrån trenderna kommer.

– Inget uppstår ur ett vakuum. Sedan är en del trender positiva och andra negativa på sikt.

Han skrev i en debattartikel att formativ bedömning förstärkts genom ett marknadsmässigt tänk i skolan. Även om det var sex år sedan han skrev artikeln, publicerad i Pedagogiska Magasinet, finns tankarna kvar.

Det finns en ängslighet från skolans sida att tala om elevers ansvar.

– Ja, för det här påverkar relationen lärare-elev och lägger ett ensidigt större ansvar för elevernas utveckling hos läraren, anser jag. Som att tala om ”Two stars and a wish”. Det står för mig för att linda in kritik i stället för att vara saklig och konstruktiv. Men eleverna behöver tränas i att bli bedömda. Annars får de en chock när de kommer till universitet och högskola, säger han som själv undervisar på högskoleförberedande program.

Använder du formativ bedömning?

– Det beror på hur man definierar formativ bedömning men jag är egentligen inte intresserad av etiketter. Jag lägger enorm kraft på återkoppling till mina elever, vilket jag enligt styrdokumenten ska göra. Jag vill ge tydlig och rak kritik.

Sedan är frågan om eleverna tar till sig det han säger eller skriver.

– Det är mitt ansvar att stödja och hjälpa elevernas kunskapsutveckling. Men jag kan inte ta ansvar för vad eleverna tar åt sig av min återkoppling. De kanske inte förstår min återkoppling men då är det deras ansvar att fråga mig.

Han tycker att det är viktigt att förstå att formativ bedömning inte är en universallösning och att det blir ”oerhört ensidigt” om ansvaret helt läggs på läraren.

– Om ett problem ska lösas eller kartläggas i en verksamhet, så kan man inte utgå från att problemet bara finns på ett ställe eller hos en aktör. I skolans fall kan man inte utgå från att läraren har begått misstag när eleven får underkänt. Det kan vara lärarens ansvar, men det behöver inte vara det. Det är ologiskt att, som Skolverket och Skolinspektionen ofta gör, börja en kartläggning av en problematik genom att först bestämma sig för var problemet ligger. Det är ingen analys. Jag upplever att myndigheterna ofta ansvarsbefriar eleverna.

– Det finns en ängslighet från skolans sida att tala om elevers ansvar. Det kan tolkas som att lärare skyller ifrån sig på eleverna för till exempel elevernas studieresultat. Men jag anser att elever på gymnasiet alltid har ansvar för sina studier. Jag är däremot ansvarig för undervisningen. En elev som är 18 år gammal i årskurs tre har det hundraprocentiga ansvaret för sina studieresultat, medan jag har det hundraprocentiga ansvaret för undervisningen. Tyvärr skapar många lärare en gråzon mellan elevers och lärares ansvarsområden, vilket innebär att allt ansvar stjälps över på läraren. Jag har svårt för den logiken när det handlar om elever som är myndiga och som själva bär ansvaret för sina studier och sina slutbetyg.

Det faktum att formativ bedömning används i olika utsträckning på olika skolor tror han inte påverkar likvärdigheten.

– Jag ser inte att konflikten mellan formativ och summativ bedömning påverkar likvärdigheten. Skolresultaten har snarare slungats långt tillbaka i tiden på grund av det fria skolvalet. Det är ett experiment vi har här i Sverige som är unikt i världen, vi är helt ensamma om kombinationen med ohämmat fritt skolval och vinstdrivande skolor. Och inget annat land i världen har tagit efter oss.

Det är ett exepriment vi har här i Sverige som är unikt i världen, vi är helt ensamma om kombinationen med ohämmat fritt skolval och vinstdrivande skolor.

Han funderar kring varför frågan om formativ bedömning blivit så polariserad och ser tillbaka på sin egen lärarutbildning:

– Det var många föreläsare, och kurslitteratur, som polariserade mellan summativ och formativ bedömning redan då. Summativ bedömning beskrevs som bakåtsträvande. Till exempel påstods att poäng på ett prov inte säger något om vad eleven kan – vilket inte är sant. Påståendet var också att provförberedelser enbart handlar om ”korvstoppning” och att eleverna glömmer bort allt de har lärt sig dagen efter – vilket inte heller är sant.

Han ser parallellt en problematik kring att möjligheterna till fusk har ökat:

– Det finns många möjligheter för elever att fuska genom att plagiera från nätet vid inlämningsuppgifter, grupparbeten, redovisningar med mera. Det rättssäkra sättet att testa elevernas kunskaper, och göra en rättvis bedömning, är att de utför examinationer där läraren vet att de arbetar utan hjälpmedel – till exempel vid skriftliga prov. Följden av detta tycker han sig redan se, provskrivningar som en del av traditionell, summativ, bedömning är på väg tillbaka i skolan.

– Naturligtvis finns en mångfald av sätt i skolan som eleverna kan visa sina kunskaper på, men det viktiga är att läraren säkerställer att de har arbetat utan otillåtna hjälpmedel.

Henrik Helmér tycker det är synd att frågan polariserats.

– Det finns möjligheter att kombinera modellerna, summativa prov kan till exempel användas som en grund för att senare göra formativ bedömning.