Wiman: ”Konkurrens om skolpeng tystar lärare”

Att tala är som bekant silver. Men att tiga är guld. Detta stämmer uppenbarligen väl överens med situationen hos Sveriges lärarkår. Vi är tysta som möss. Vi är blida och rara och fogliga. Vi knyter näven i fickan, slår hårt i dörren och stampar foten i golvet när ingen ser. Men vi öppnar baske mig inte munnen.

Det är sorgliga siffror som redovisas i den undersökning som de båda lärarförbunden valt att kalla “När lärare tystas”. Alldeles oavsett vilken skolform vi vistas i tycks vi vara omslutna av en tystnadskultur som sakta kväver orden innan de hunnit ut genom strupen. Några höjer visserligen rösten men det skall de med all önskvärd tydlighet ångra. Drygt var tionde av de 6000 tillfrågade lärarna uppger nämligen att de någongång upplevt repressalier för sin frispråkighet. Ja, sådana där otrevliga konsekvenser som uttalad kritik från skolledning eller dålig behandling. Så istället för att tala ur skägget sitter de flesta av oss med ett kokande stormkök i bröstet, sväljer hårt och kniper ihop truten. För ord är ju så svåra att ta tillbaka när de väl är sagda. Gud nåde den som råkar säga för mycket. Då är det bättre att hålla snattran.

Ni hör hur knäppt detta är va? Skandalernas skandal. I vår svenska demokrati med yttrandefriheten inknackad i grundlagen sitter alltså vuxna människor tysta på sina arbetsplatser av rädsla för konsekvenser. Dra mig baklänges.

Det handlade om att locka till sig elever för att skola kostar pengar och varje elev som börjar i skolan tar med sig ett härligt grundbelopp.

Men återigen - kanske är det inte direkt någon som höjer på ögonbrynen? Något har ju utan tvekan hänt i våra svenska skolor. Nu för tiden är vi ju konkurrenter! Jag minns för ett antal år sedan när jag fick höra det flådiga ordet varumärke första gången på ett APT. Plötsligt dög det inte längre att vara en halvgammal kommunal skola med skickliga lärare och varierad undervisning. Nu skulle vi plötsligt p-r-o-f-i-l-e-r-a oss. Vi skulle hitta på klatschiga ledord och se till att vår skola stack ut. Det handlade om att locka till sig elever för att skola kostar pengar och varje elev som börjar i skolan tar med sig ett härligt grundbelopp. Ju fler elever desto mer muntert klirrande budget. Och någonstans där blev tystnad en dygd. Det blev så skört allting. Man hade inte råd att mista elever till den konkurrerande grannskolan. Det blev med ens farligt att ha lärare som gastar och gnisslar om missförhållanden, för tunga uppdrag eller brist på rimliga förutsättningar. 

Ur (kortsiktig) ekonomisk synvinkel är det med andra ord bäst att lärarna finner sig i sitt öde, spänner käkarna i behärskad frustration och knegar på i sitt anletes svett.

Ur (kortsiktig) ekonomisk synvinkel är det med andra ord bäst att lärarna finner sig i sitt öde, spänner käkarna i behärskad frustration och knegar på i sitt anletes svett. Det blir besvärligt med lärare som vågar yppa något om att saker och ting är på väg att barka åt fanders. Det ser inte bra ut för skolan. Det kan kosta skolpeng. Och vi måste ju tänka på varumärket.

Jag är övertygad om att skolpengen, som den ser ut idag, är en bidragande orsak till att lärare sväljer orden i tystnad. I den eviga jakten på att få den strama budgeten i balans behöver vi se till att ytan är putsad och blank. Då har man helt enkelt inte råd med nävar som knyts i luften och lärare som bankar kardan i bordet. I en kultur där man är vettskrämd för att förlora elever till andra skolor knyts munkavlen allt hårdare. Det sker förstås på bekostnad av lärares välmående och arbetsvillkor men vem bryr sig egentligen om det? Ingen hör ju dem klaga ändå.