I Argentina är lärarna krisens och elevernas hjältar

Taxichauffören suckar och trummar med fingrarna på ratten. Bilen kryper fram längs gatan.

”Jag är ledsen, de protesterar alltid mot något här”, säger han.

Missnöjet växer i Argentina och där vi befinner oss, vid torget Plaza de Mayo, blir det allra mest påtagligt. Det är här som argentinarna samlas när de vill protestera mot något.

Här ligger riksbanken, stadshuset, en massiv katedral – nationalmonumenten. En blåvit argentinsk flagga vajar i vinden utanför Casa Rosado, det grandiosa presidentpalatset.

När Mauricio Macri flyttade in här i slutet av december 2015 tog han över en valuta med en inflation på 30 procent och en budget med stora underskott – trots att skattetrycket var det högsta i Argentinas historia. Ändå var han optimistisk, nu skulle ekonomin vändas. Han utlovade ”noll fattigdom”.

Men man ska vara försiktig med vad man lovar. Argentina drabbades av den värsta torkan på flera decennier, vilket påverkade landets största inkomstkälla – jordbruket. Peson störtdök och under 2018 nådde inflationen över 50 procent. Mauricio Macri tvingades vända sig till Internationella valutafonden (IMF) och tog emot det största lånet i fondens historia på ofattbara 57 miljarder dollar. Samtidigt steg andelen av befolkningen som befinner sig under fattigdomsgränsen och uppgår nu till 35 procent.

Det är inte konstigt att människor är missnöjda – och kanske allra mest missnöjda är lärarna. Under 14 månader har de strejkat 27 gånger här i Buenos Aires.

Läraren Natalia Militi är en av dem som varit med alla 27 gångerna. Det är en självklarhet, menar hon.

– Vi har alltid behövt protestera för att få igenom saker i det här landet. Därför har vi fått lära oss att vi alltid måste höja våra röster och skrika, säger hon och räcker över kalebassen med mate. En slags uppiggande teliknande dryck som alla lärare vi träffar dricker.

Och energikicken behövs, hon har jobbat i skolan hela dagen men nu börjar ett andra arbetspass – det som fackligt ombud för 23 skolor. Vi ses i ett litet bibliotek i den södra delen av Buenos Aires, den delen som alltid varit mer sårbar för ekonomiska problem. Så också den här gången.

– Det är trasigare kläder och skor och många elever är hungriga och ber om att få mer mat. Ofta kommer inte föräldrarna längre till möten för att de är rädda att bli av med sina jobb.

På hennes skola kommer de flesta eleverna från villa 1–11–14, ett slumområde i staden med drygt 70 000 invånare. De flesta är flyktingar från Bolivia, Peru och Paraguay.

– Den största utmaningen är att få barnen att fortsätta gå till skolan. De måste känna sig uppfyllda i skolan och att de tillgodogör sig utbildningen – även när de är så hungriga att de får koncentrationssvårigheter.

Men även Natalia märker av de ekonomiska problemen och har numera svårt att få pengarna att räcka till. Hon tjänar i dag 47 000 pesos, ungefär 10 500 kronor i månaden.

– Jag har alltid kunnat betala för hela månaden med min lön, men nu börjar det bli problem efter halva. Inflationen stiger samtidigt som allt har blivit dyrare – el, gas och transport. Vi har börjat betala saker på krita, säger hon.

Det är också lönen som de flesta frågor handlar om under kvällarna här i biblioteket.

– Lärarna kommer ofta till mig för att lönen inte räcker till och de undrar hur de ska göra. Tyvärr vill också många gå ur facket eftersom de känner att avgiften som nu går till facket skulle behöva gå till förnödenheter.

Men Natalias kritik mot regimen går djupare än lärarlönerna.

– Jag upplever att det tummas på allt. Det är mindre vidareutbildning för lärare, färre böcker och undervisningsmaterial för eleverna. Och infrastrukturen … Taken håller på att trilla in.

Dessutom är hon kritisk till att villkoren skiljer sig så mycket åt i de 24 provinser som Argentina består av. Precis som i Sverige har det över tid skett en decentralisering av skolsystemet. Tidigare har facket och regeringen årligen förhandlat centralt om minimilön för hela landet. Men sedan 2016 gör man inte längre det. I stället ska var och en av de 24 provinserna förhandla lokalt med de lokala facken.

För lärarna i Buenos Aires krävdes det 27 strejker. Propå efter propå lades fram med olika förslag på kompensationer från regimen, samtidigt fortsatte inflationen skena. Och gaspriserna. Och elpriserna.

Först i april i år, efter 14 månader av protester, accepterade 15 av 17 fackförbund i Buenos Aires avtalsförslaget. Natalias fack gjorde det inte, men eftersom majoriteten accepterade infriades det trots allt.

– Jag är inte alls nöjd. Jag tycker att det här avtalet vi nu har accepterat sminkar över problemen på skolorna. Dessutom är jag principiellt emot att utbetalningarna sker gradvis, då hinner vi aldrig ifatt inflationen utan förlorar hela tiden. De uträkningar de har gjort för summan vi förlorade förra året räcker inte, säger hon.

Jag säger att hon skulle kunna pendla till en grannprovins, en som slutit ett bättre avtal. Hon tittar på mig, fullkomligt oförstående.

– Nej, jag bor ju här.

Hon tar en klunk te.

– Det är klart att jag skulle kunna säga upp mig och börja på en privatskola. Men jag ser den allmänna skolan som fundamental, den är en spegling av samhället, den angår alla. Det är de rättigheterna jag vill kämpa för.

Eduardo Pereyra är internationell sekreterare på det största nationella lärarfacket CTERA. Han är ambivalent kring hur han ska se på överenskommelsen.

– Det är absolut ingen stor triumf. Normalt sett med en normal regering så kämpar vi ju för att lärarnas löner ska förbättras – inte bara försöka få tillbaka det man har förlorat i inflationen. Men i den kontexten vi har nu, med en regering som inte har velat förhandla om lönerna med facket på tre år, så får man se det som en delseger. Sedan kommer många barn till skolan för att äta, så därför ville vi heller inte förlänga de 14 månaderna av strejk – det påverkar barnen som får gå hungriga, säger han.

Men om lärarfacken är kritiska mot Macri så är känslorna i alla fall ömsesidiga. Något av det första Macri-regimen gjorde var att införa ett standardiserat test för att se hur eleverna ligger till och de var inte nöjda med resultaten. I själva verket menar utbildningsministern Alejandro Finocchiaro att CTERA:s verksamhet sker på bekostnad av barnens utbildning genom de upprepade strejkerna.

– De dåliga resultaten på de nationella testerna är en produkt av tolv år av facklig dominans inom utbildning. Det är något vi måste förändra, sa han i en intervju med tidningen Clarin.

Att lärarna strejkar påverkar ju också eleverna – vad tänker du om det?

– Jag menar att barnen förlorar betydligt fler skoldagar på grund av bristande investeringar i skolans infrastruktur, när taken läcker in eller toaletter går sönder, säger Eduardo Pereyra.

Han berättar om en skola i staden Moreno som sprängdes förra hösten. En gasläcka hade påtalats under lång tid men hade inte åtgärdats av provinsen och skolans vicerektor och vaktmästare förolyckades.

– Den har aldrig öppnats igen, så barnen i det distriktet har inte kunnat gå i skolan. I dag försöker lärarna göra insatser med lektioner utomhus i det området, berättar han.

Han delar inte heller bilden av att eleverna förlorar skoldagar till följd av strejkerna.

– Jag menar att de kan lära sig andra viktiga saker när lärarna protesterar. Om solidaritet, om vikten av att hålla ihop och att ta tillvara sina egna rättigheter.

Under våren skedde det protester mot nedskärningarna runt om i landets kommuner även i Sverige, men innan dess har det inte skett några regelrätta strejker sedan 1989. Varför tror du att de argentinska lärarna är så benägna att strejka och protestera?

– Jag tror att det har tre orsaker. För det första så har folk helt enkelt svårt att försörja sina barn och få ihop hyran sedan den nya regeringen tillträdde, lönen måste helt enkelt försvaras. För det andra märker lärarna också att det kompromissas med den allmänna skolan, de ser hur byggnader bokstavligen håller på att falla sönder. För de tredje känner de också att de har ett fackförbund som agerar och som står bakom dem.

Efter tre år av Macri-styre menar han att budgeten för utbildning måste höjas i allmänhet och för infrastruktur i synnerhet. Sedan måste stipendier införas, för även om den kommunala skolan är gratis är det många som måste bidra till ekonomin hemma och därför hoppar av.

Var pengarna ska tas ifrån i den ekonomiska kris som landet befinner sig är inte lika tydligt. Eduardo ställer sig djupt kritisk till att man överhuvudtaget gått med på att låna pengar från IMF.

– Den nuvarande nyliberala regeringen är uppbyggd av vd:ar och affärsmän, de ser utbildningen som en handelsvara och vill utöka den privata skolan. Men vi vill försvara den allmänna skolan. I oktober är det val och fram till dess måste vi fortsätta kämpa som vi har gjort hela tiden under de här tre åren, så att vi inte blir av med några rättigheter.

Och om Macri blir omvald?

– Det vore en katastrof, det får inte hända. Då måste vi alla flytta till Sverige.

Han ler när han säger det, men blir sedan snabbt allvarlig igen.

– Vi hade glömt bort den här situationen, folk har kunnat jobba och äta hemma – men de senaste åren har vi kommit tillbaka till krisen som var 2001.

”Maten räcker inte till för rimliga portioner till alla barn”

2001. För Argentinarna är det ett årtal som ligger för evigt inpräntat i medvetandet och ger kalla kårar. Krisen med frusna bankkonton, besparingar som gick upp i rök och massarbetslöshet. I lärarnas fall var det flera provinser som inte delade ut löner på flera månader. I andra provinser uppstod tillfälliga valutor som lärarna fick sina löner i – men som i princip var värdelösa.

För att säkerställa att lärarna inte ska behöva betala priset om provinserna inte kan betala ut lön infördes därför en ny lag 2005. Den säger att det ska finnas en gemensam minimilön i alla provinser och om inte provinserna i sig kan betala den får staten gå in med mellanskillnaden. Det innebär dock fortfarande att villkoren i de olika provinserna ser extremt olika ut.

När man kör ut från innerstaden försvinner snart de breda avenyerna kantade av lummiga träd och pampiga vita art déco-byggnader och ersätts av slitna fasader. Taxichauffören låser dörrarna i bilen så fort han når den södra delen av stan.

Ytterligare några kilometer och vi har lämnat en provins, staden Buenos Aires, för Lanús som ligger i en annan – provinsen Buenos Aires.

I ett slitet klassrum träffar vi läraren Jimena Barrague. Hon håller på med skrivövningar för tjugotvå sexåringar i skoluniformer som liknar vita laboratorierockar. De skriver ner hur de hade gått till väga för att väcka Törnrosa – och läser sedan upp dem.

Förslagen haglar från borden: med en hund som kan slicka henne i ansiktet, med en puss, med en höna eller genom att kasta vatten på henne. Ljudvolymen är hög och Jimena bidrar i ärlighetens namn till den när hon cirkulerar runt borden.

Vid nästa övning är en liten pojke blixtsnabb, ropar nästan direkt att han är klar och ber Jimena om något att äta som belöning. Hon svarar att han ska få det i morgon om han hjälper bordsgrannen.

– Men det blir något billigt – kom ihåg att jag är lärare, säger hon och skrattar.

När vi sitter och pratar i klassrummet efter lektionen säger hon att det är just på maten som den ekonomiska krisen märks mest för eleverna.

– Barnen är hungrigare, på måndagar märker man att många inte har ätit något ordentligt under hela helgen. Samtidigt har kvaliteten på maten försämrats avsevärt och räcker inte till för rimliga portioner till alla barn, säger hon.

Liksom många lärare i Argentina delar Jimena sin tid mellan två skolor. Hon börjar varje dag här mellan klockan 8 och 12 och strax ska hon ge sig av till nästa skola där hon jobbar mellan 13 och 17. Det blir långa dagar med för- och efterarbetet och därtill en timmes resväg, enkel väg.

– Men jag har tur för mina båda skolor ligger väldigt nära varandra.

”Skolan kan visa barnen att det finns en annan värld bortom deras.”

Bara några kvarter ifrån skolorna börjar slummen och de flesta eleverna kommer därifrån. Flera gånger har hon varit med om att barn i området varit på väg att råna henne, men sedan fått syn på förklädet som visar att hon är lärare – och hindrat sig själva.

– Jag var en galning som tog de här jobben, skrattar hon.

– Ingen vill jobba här för det är så mycket sociala problem, barn med inlärningssvårigheter och de sköter sig inte så bra. Vissa dagar känner man att man inte har lärt ut något alls. Eller, man har lärt ut massa saker men inget av det som står i läroplanen. Lektionen ägnades åt att inte bråka, inte slåss, att öva på att ta hand om varandra och visa hänsyn. Matten bara försvann.

Men att visa en annan verklighet kan vara en nog så viktig uppgift för skolan, menar Jimena.

– De sociala förhållanden som barnen lever under kör över dem från alla håll och kanter, de tvingas bli små minimän. Skolan kan visa dem att det finns en annan värld bortom deras, att de kan ta sig ur den situation de befinner sig i – om så bara för några timmar. Här måste du sätta dig vid bordet, du måste använda bestick, du får äta i lugn och ro.

Och trots svårigheterna och det hårda klimatet har hon blivit kvar här i 14 år.

– Jag skulle inte byta det mot något, även om man såklart ger mycket av sig själv. När man har skapat band till föräldrarna i området får man ett förtroende som är unikt. Men det bästa är relationen till barnen – kontakten och kärleken man får. Att se dem upptäcka saker och bli alldeles fascinerade och att se de minsta lära sig läsa – det är helt obetalbart.

”Vi i Argentina har alltid protesterat för att våra rättigheter.”

Men även om hon älskar sitt jobb lämnar det fortfarande mycket att önska och hon har deltagit i nästan alla strejker, säger hon. I och med överenskommelsen gick lönen upp lite, hon tjänar 30 000 pesos nu, vilket är drygt 6 600 kronor. Men hon önskar fortfarande att regeringen skulle förhandla om en nationell minimilön med facket som man gjorde tidigare. Sedan 2016 har Macri beslutat att den inte ska förhandlas mer, i stället ska den vara 20 procent högre än den nationella minimilönen som ligger på drygt 2400 svenska kronor.

– Och tidigare hade vi vidareutbildning för lärare, vi hade studiedagar – det försvann. Vi fick lådor med böcker och hade en datorsal – det har också försvunnit.

Jag frågar henne om protesterna kommer fortsätta. Hon svarar blixtsnabbt:

– Det är jag övertygad om. Vi lyckades förbättra lönefrågan för lärare, men det är fortfarande många saker vi inte alls lyckats få igenom. Kampen för att skolorna ska restaureras, att maten ska bli bättre och att det ska investeras i infrastrukturen.

– Vi i Argentina har alltid protesterat för att våra rättigheter som lärare inte ska inskränkas. Det är det enda sättet vi har.

Skolvärldens reporter Katarina Sandberg och fotograf Felipe Morales på plats i Argentina.

Fotnot: Reportaget finansieras av Union to Union som samordnar Saco, TCO och LO och deras medlemsförbund i internationellt fackligt utvecklingssamarbete.