Så arbetar Johan med lågaffektivt bemötande i klassrummet

Lågaffektivt bemötande har under senare år vunnit gehör inom skolan. Det beskrivs enklast som ett förhållningssätt för att hantera problemskapande beteende hos eleverna eller om man så vill, en uppsättning verktyg för hur man som lärare kan agera när elever slåss, är utåtagerande, skriker eller på andra sätt uppför sig på ett sätt som omgivningen tycker är problematiskt.

Förgrundsgestalt för det lågaffektiva tillvägagångssättet i Sverige är psykologen, föreläsaren och författaren Bo Hejlskov Elvén. När han för 20 år sedan började jobba med verktygen var det i sammanhang där det finns mycket beteendeproblem, inom ungdomsvård och LSS.

ntresset inom skolvärlden härleder Bo Hejl­skov Elvén till sin bok ”Beteendeproblem i skolan” som kom 2014 och som var direkt riktad till skolan, tillsammans med det faktum att metoderna visat sig fungera generellt, inte bara för barn med stora beteendesvårigheter.

– Metoden har utvecklats för hur vi ska hantera situationen, när det händer. Men vi kan inte bara hantera, hantera, hantera. Vi måste också utvärdera varför det hände och sen göra en förändring så att det inte händer igen. Lågaffektivt bemötande är egentligen hanteringsdelen och delvis utvärderingsdelen. Förändringsdelen handlar om specialpedagogiska metoder, sådant pedagoger alltid sysslat med, förklarar han.

En av grundprinciperna handlar om att förstå att affekt smittar – behåller du ditt lugn, blir barnet lugnt, och vice versa. En annan att barn som kan uppföra sig också gör det. Och om barnet inte klarar ”att uppföra sig” beror det på att omgivningens krav och förväntningar överstiger barnets förmåga.

– Jag upplever att många i skolan haft åsikten att lärare ska undervisa medan barns ansvar är att uppföra sig. När barn då inte gör det har man ingen metod överhuvudtaget, varken för förändring av beteendet eller hantering av situationen, säger Bo Hejlskov Elvén.

– Men vi vet att barn inte uppför sig – den våldsammaste gruppen vi har är treåringar – och då måste vi ha en metod för att hantera. Och sen när vi kommer till förändringsmetod, måste det handla om hur vi förändrar vad vi sysslar med, för barn är som barn är. Det behövs en långsam men säker förändringsprocess så att barnen inte blir våldsamma.

En lärare som tagit till sig av filosofin och aktivt tillämpar dess principer i klassrummet är lågstadieläraren Johan Sander. På Röda skolan i Svedala möter han varje dag 27 årskurs treor, alla med sina olika förutsättningar att ta till sig undervisningen och att uppföra sig.

Det är viktigt att förstå att mitt i krisen kan jag inte lösa något

– Lågaffektivt bemötande handlar i grunden om hur jag ska agera när en elev är i affekt. Det är viktigt att förstå att mitt i krisen kan jag inte lösa något, då handlar det bara om att få ner affektnivån hos eleven så att situationen snabbast möjligt går över, säger Johan Sander.

Det gör man till exempel genom att backa, ge utrymme, undvika beröring, använda humor och behålla sitt lugn.

– Sen gäller det att hitta varför och när. För vi kan vara säkra på att det kommer att hända igen och då måste jag ta reda på vad jag ska förändra så att det inte gör det.

Johan Sander menar att skolan ofta fokuserar på elevernas beteende utan att fundera på vad som orsakat dem. Och självklart, säger han, är det inte okej om en elev välter bänkar, slåss eller svär.

– Men vi kan inte stanna där, utan måste byta fokus. Eleven klarar uppenbarligen inte att bryta beteendet själv, det har vi sett massor av gånger. Vi glömmer att titta på vad det var som hände: Var uppgiften för svår? Var det ljudnivån, placeringen i klassrummet? Jag ser ju att när elevernas beteende blir problemskapande beror det ofta på att jag brister, kraven och förväntningarna är för stora eller att det är något jag inte tänkt på.

Han älskar att ha genomgångar och berättar om eleven som inte alls klarade av det. Alla elevaktiva moment fungerade men inte genomgångarna, vilket kunde förstöra hela lektionen, gjorde Johan Sander arg, och resten av klassen drabbades.

– Vi löste det genom att eleven fick genomgången på papper, så han kunde läsa själv och när jag pratade hade han hörselkåpor. Han satt med men kunde ta det i sin takt. Det funkade.

Det som är avgörande för en eller ett par elever är ofta bra för alla, resonerar Johan Sander.

– Ingen mår ju dåligt av tydliga ramar och strukturer. Jag jobbar mycket med tydliga symboler och visuellt stöd.

Johan Sander betonar att problemskapande beteende inte bara behöver handla om elever som ”slåss och river klassrummet”. Det kan lika gärna handla om att eleven tappar fokus och inte kan ta till sig undervisningen.

– Precis som vi utreder läs- och skrivsvårigheter, vilket vi är jätteduktiga på i skolan, så tycker jag att det är min uppgift som lärare att ta reda på orsakerna till beteendemässiga svårigheter. En del säger att det inte är min uppgift men det drabbar ju mig, eleverna och undervisningen, om jag inte tar i det.

Men disciplinära åtgärder då? Något som ofta kommer på tal när man pratar om elevers (bristande) beteende. En lärare har rätt att be en störande elev lämna klassrummet. Och kvarsittning, fungerar inte det? Det finns ingen forskning som visar att det skulle ha någon effekt på elevens beteende, kontrar Johan Sander.

Om jag visar ut en stökig elev kommer elevens svårighet finnas kvar nästa lektion.

– Om jag visar ut en stökig elev kommer elevens svårighet finnas kvar nästa lektion. Ofta har elever med problemskapande beteende också svårt med konsekvenstänket så resultatet blir bara att de tycker att jag är dum i huvudet och det löser ju ingenting.

– Jag tror på att eleven försöker göra rätt. Om man har det som utgångspunkt och sen lägger tid på att ta reda på vad som inte fungerar, då kan man verkligen förändra.

Vad har du sett för effekter i ditt eget klassrum?

– Jag har alla mina 27 elever på lektion, alltid! Självklart kan det finnas elever som behöver undervisas enskilt ibland, men jag har hittat metoder för att mina elever ska känna att det är i klassrummet de vill vara. Och det upplever jag att alla mina elever vill. Det tror jag är det tydligaste resultatet, att alla är inkluderade.

I egenskap av förstelärare håller Johan Sander i utbildningar om lågaffektivt bemötande i kommunen och i princip alla håller med i teorin, berättar han. Men sen gäller det att kunna ta det in i sitt eget klassrum.

– Det är svårt! Det går inte att testa en gång, man måste vara uthållig. Jag möter mina elever under tre år i många ämnen, som en klasslärare, och det skapar förutsättningar. Jag har tid att arbeta med eleverna. Men visst går jag på nitar, även om de blivit färre med tiden.

Vi återkommer till det där med lärarnas befogenheter för att skapa studiero och trygghet. Det är ett återkommande diskussionsämne, såväl bland lärare, allmänhet och en och annan skolpolitiker.

– Det är såklart aldrig okej att någon slår eller kränker. Men jag tycker att man ska utgå ifrån forskning och vad andra sett fungerar.

Höjer han rösten och ägnar sig åt, som han säger, ”vanlig uppfostran” lystrar de allra flesta, förklarar han. Men, elever med ett problemskapande beteende reagerar tvärt om.

– Höjer jag rösten, går de i affekt och tappar all självkontroll. Då måste jag hitta det som hjälper den eleven. Det är aldrig okej, men det kan hända, och då måste man ha redskap och metoder för det. Och sen, det viktigaste – vad gör vi sen? Om jag bara slänger ut eleven, är vi snart tillbaka på ruta ett igen.