Krönika
Jag tittar mig sjuk på nyheterna. Jag får tvinga mig själv att stänga av och göra något annat. Jag lagar hål på strumpor, bakar sockerkaka och planerar minutiöst inför nationella proven. Men tankarna får spinn i huvudet så fort och det är en oro som liksom äter sig in i bröstkorgen och tar fäste. Världen brinner och stormar och skrämmer. UNHCR räknar med att upp till fyra miljoner ukrainare kan komma att fly kriget. Av dessa kommer 40% att vara barn. Hisnande siffror.
Och så tänker jag på svensk skola och hur i hela friden vi ska göra. Jag tror att vi är många som vill ta emot med öppen famn, som vill erbjuda en trygg vardag med bubbliga skratt på skolgården, varm lunch i matsalen och spännande lektioner däremellan. Jag är bara så rädd att vi inte ska räcka till, att man återigen halvt i panik ska ge oss ett omöjligt uppdrag utan resurser eller förutsättningar. Låt gå för att vi lärare är mästerliga på att koka soppa på en spik, vi är trollkonstnärer när det kommer till att jonglera med knäna och efter denna pandemi är vi så jäkla härdade att vi har pansar istället för hud. Men även solen har sina fläckar och jag är orolig över hur svensk skola ska ro detta i hamn.
Jag tror inte att gemene man förstår hur eftersatt vår svenska skola är.
Liberalerna föreslår särskilda “Ukraina-klasser”. Här ska eleverna läsa enligt ukrainsk läroplan, gärna på distans med lärare från Ukraina. De ska samtidigt lära sig svenska och acklimatiseras med svenska elever. Och detta är ju ett på alla sätt behjärtansvärt förslag, ingen kan säga något annat. Det är rimligt på många sätt förutom att det känns absolut och fullständigt världsfrånvänt när det appliceras på vår svenska skolvardag. Jag tror inte att gemene man förstår hur eftersatt vår svenska skola är. Det finns inga marginaler åt något håll. Så hur i hela friden ska vi skaka fram lokaler för dessa barn att delta i undervisning på distans, vem samordnar lärarna från Ukraina med våra elever, hur får vi fram läromedel, vem tar hand om sva-undervisningen, vilken lärare kan avvaras för att ta hand om dessa barn? Jag skulle önska att vi redan nu gjorde en utarbetad plan, att resurser sköts till skyndsamt så att vi så gott det bara går kan stå förberedda när dessa elever anländer. Jag hoppas att regeringen tar sitt ansvar här och hjälper oss i skolan att på riktigt göra ett bra jobb. Jag är övertygad om att vi lärare ännu en gång är beredda att kavla upp ärmarna men vi kan inte göra det ensamma. Vi kan inte uträtta underverk av luft och miraklernas tid är liksom förbi.
Man är ju gammal i gemet och smärtsamt medveten om hur det brukar se ut. Jag har varit med om hur elever som knappt kan ett ord svenska placeras i vanliga klasser, hur de en gång i veckan får träffa en stackars studiehandledare som på modersmålet får en timme på sig att ta igen en veckas studier. Jag har sett hur man krattar medan man går, lappar och lagar i farten och hur Google translate blir en knackig lösning när inget annat finns att tillgå. Det är ingen värdig taktik. Svensk skola måste kunna bättre.
Vi kommer att behöva tolkar, modersmålslärare, studiehandledare, förstärkt SVA-kompetens, relevanta läromedel, utrustade lokaler och mer personal. Jag hoppas att man redan nu på både nationell och kommunal nivå filar på riktlinjerna, finslipar fördelning av både barn och resurser och att man inom kort återkommer till oss med en färdig plan. Jag vet att det är mycket begärt, snudd på omöjligt, men i den bästa av världar hade det varit så.
Vi ska självklart dra vårt strå till stacken. Vi är många som inget hellre vill än att hjälpa dessa barn till en hyfsat normal vardag. Men vi kan inte göra det ensamma.
LÄS ÄVEN:
