Den här artikeln publicerades ursprungligen på Läraren.se

När ska vi på riktigt lyfta diskussionen om pojkarna? Maria Wiman skriver om den svårbrutna macho-normen.

Lärare i svenska och SO på Skapaskolan (F-9), Huddinge. Krönikör i Läraren.

När jag gick i skolan var jag en kuddflicka. Jag fick sitta bredvid de busiga pojkarna i klassrummet och i matsalen. Jag minns att min fröken sa till min mamma på ett kvartsamtal att jag hade en lugnande inverkan på stökpellarna. Jag med mina gula flätor fick hålla klassens bråkstake i handen på varje utflykt och hyssja när ljudvolymen blev för hög. Det blev min grej liksom. Jag tog uppdraget som stötdämpare på största allvar.

I dag tror och hoppas jag att vi har diskuterat kuddflickor så mycket att fenomenet är avskaffat, utrotat och lagt till handlingarna. Vad som kvarstår är dock vildbasarna, rackarungarna och busfröna. När ska vi på riktigt lyfta diskussionen om dem?

Forskning visar med all önskvärd tydlighet att pojkar i svensk skola behöver hjälp. Sett till betygsstatistik har flickorna gått om pojkarna i alla ämnen. Dessutom vet vi i dag att pojkar stjäl mest talutrymme i klassrummet, ändå är det färre pojkar än flickor som blir behöriga till gymnasiet. It’s a mans world, men säga vad man vill – det är fasiken ingen lätt värld att navigera i. Man ska inte gråta, inte prata känslor, inte misslyckas och man ska vara beredd på en hård jargong, skojbråk som gör ont och att vara en man i alla lägen (vad nu det betyder). Så hur i hela friden ska vi rädda våra pojkar? Det är en tuff nöt att knäcka.

Med rätt förutsättningar blir skolan en viktig faktor för att bryta antipluggkultur och machoattityd.

Jag vet att detta är en fråga större än skolan men när det kommer till kritan går det inte att bortse från att skolan i allra högsta grad är involverad. Vi hjälper ju till att sätta agendan. Med rätt förutsättningar blir vi en viktig faktor för att bryta antipluggkultur och machoattityd. Tänk om vi hade tid, ork, tålamod och resurser att markera varje gång vi ser någon ta till nävarna ”på skoj”, varje gång någon skriker bög ”på skämt” eller berättar för polaren att han springer som en tjej för att ”vara rolig”. Tänk om vi skulle ha så starka elevhälsoteam att varenda arg pojke regelbundet fick träffa någon som lärde honom att berätta vad som sticker, svider och gör ont. Tänk om alla pojkar skulle få ett språk för sina känslor. Eller om skolan vimlade av manliga förebilder i form av kamratstödjare och assistenter. Fatta vad som skulle hända om varenda gosse skulle våga fråga om hjälp när han inte förstod.

Boys will be boys-attityden måste skyndsamt läggas i en liten låda och skjutas upp i yttre rymden.

Det är en tuff vandring att gå. Att bryta normer görs inte i en handvändning och vi kan sannerligen inte beskylla skolan för allt ont här i världen. Men jag tror att vi behöver jobba med detta mer aktivt än vi hittills gjort. Boys will be boys-attityden måste skyndsamt läggas i en liten låda och skjutas upp i yttre rymden. Precis som ingen rar tös med gula flätor ska behöva agera ordningsvakt åt klassens vildstyre ska inte ett enda gossebarn mötas av de låga förväntningarnas förbannelse. 

Och för jösse namn – jag vet – det här är ofattbart komplext. Det är biologi, religion, kultur, historia, antropologi, populärkultur och fan och hans moster. Men vi måste börja någonstans.

Månadens medier av Maria

Titta på: Nyheterna med eleverna. Guld värt! Så mycket samhällsbegrepp som liksom kommer av bara farten.

Lyssna på: Historiepodden! Underbar podd där folkbildning och underhållning mixas. En favorit är avsnittet ”Dansbanornas elände”.

Läs: Emma Leijnses bok ”I en annan klass”. Fruktansvärt viktig reportagebok som borde vara obligatorisk läsning för exakt alla.