Vi är inne i maj – och jag är ett vrak

Det är vårtermin och det är maj. Med andra ord: jag är ett vrak. Bedömningsbördan ligger som ett svettband av bly runt huvudet, sommarlovet är en sekund bort men samtidigt fyra hundra år i framtiden. Eleverna är trötta men jag är tröttast. Ni ska veta att jag hade tänkt skriva något riktigt klokt. 

Ja, ambitionen var sannerligen hög. Jag lekte med tanken på att skriva något om att Stockholms stad nu ska skrota Skolplattformen som har kostat ofattbara sanslösa kolossala en miljard kronor. Jag tänkte formulera något snitsigt om vilken skillnad alla dessa kronor hade kunnat göra i ett skolbibliotek, på en skolgård eller i ett elevhälsoteam.

Men så kom jag att tänka på den där inlämningsuppgiften jag lovade att kommentera. Och jag mindes att jag imorgon lovat eleverna att de skulle få göra nutidskryss. Jag kom på att jag ju för bövelen har 80 minuter SO direkt på morgonen och jag vete fåglarna vad jag ska hitta på med den.

15 000 elever stängs ute

Men jag hade faktiskt lagt ribban högt med denna krönika. Ni kan vara säkra på att jag gärna hade skrivit något sylvasst, till exempel om hur nuvarande regering har beslutat att inte utreda betyget F. Jag hade gärna brett ut mig om att de helt sonika har bestämt sig för att behålla det underkända betyget. 15 000 elever stängs ute från gymnasiets nationella program varje år, skolan har inga resurser för att rädda dem men lik förbannat ska betygsskalan fortsätta att vara iskall, stenhård och svartvit.

Det hade nog blivit en engagerande krönika. Den hade ni kommenterat och kanske till och med delat. Men jag blir hela tiden avbruten i mina tankar. Jag har två föräldramejl att besvara och jag vill formulera mig rätt. Jag har en bok jag måste läsa till nästa fortbildningstillfälle. Och jag måste leta rätt på en digital version av den där novellen vi ska läsa på svenskan.

Som att vi inte vetat att det fuskas

Det är helt klart frustrerande. Det finns ju så vansinnigt mycket jag vill dryfta och jag ska inte sticka under stol med att jag i rollen som krönikör har en flådig plattform som jag vill förvalta på bästa sätt. Jag hade till exempel gärna presenterat mina tankar om Skolverket och ChatGPT. Det är ju nästan lite rart och gulligt att man först nu, 2023, avråder lärare från att skicka hem bedömningsuppgifter med eleverna. Som att vi inte i alla tider vetat att det fuskas hejvilt med allehanda hjälpmedel. En gång i tiden var det storebrorsan, nu är det en magisk robotkompis.

Det är ju liksom hejdlöst roligt att detta damp ner i pallet på Skolverket först nu. Jag hade kunnat skriva ett kåseri om detta. Tänk om ni hade skrattat högt och skakat på huvudet! Men det finns inte på kartan att jag har tid med det. Jag har ett arbetsområde i religion kvar innan sommaren och det planerar inte sig självt. Jag har två eftersläpande utvecklingssamtal. Jag måste påminna skolköket om en ändring vi gjort i schemat. 

”Jag släpar mig fram på hörntänderna”

Det hade känts oändligt bra att skriva något blommigt, väldoftande och peppigt. Jag hade kunnat skriva att ni är kämpar som stretar på därute trots nedskärningar, samvetsstress och slutet-på-terminen-koma. Jag hade kunnat uppmuntra er med snälla ord som hade lindat sig runt era hjärtan en stund. Det hade varit oändligt mycket roligare än att författa den där satans incidentrapporten som ligger och gnager i bröstet eller att läsa igenom alla utvärderingar som jag dumt nog initierade häromdagen.

Detta hade nog kunnat bli en riktigt bra krönika, en läsfest, en fröjd för ögat rent av. Om det inte vore för att jag släpar mig fram på hörntänderna av arbetsbördan just nu. Jag är ledsen, kära läsare. Den här veckan blev det såhär.