”I ett skolsystem där varje F garanterar tonvis av extraarbete, upprörda mail och icke förringbar samvetsstress är det bra mycket lättare att sockra bokstäverna en smula”, skriver Maria Wiman.

LÄS ÄVEN:

Handelshögskolan vill rödflagga skolor som ger glädjebetyg

Larmet om glädjebetyg hyllas: ”Vågar tala klarspråk”

Det är maj och jag sitter med gamnacken djupt i bedömningarna. Jag brukar myndighetsutövning. Det är betyg som ska sättas. Alla elevers krusidulliga resonemang och uppstolpade faktakunskaper ska som genom magi kokas ner till en enda uppnosig liten bokstav.

Efter många år i yrket är förvirringen lika stor som alltid. Jag kliar mig i huvudet, skrockar i mjugg och funderar med taktfast regelbundenhet vad i hela helvete jag håller på med. För det här med betyg är ju ingen exakt vetenskap. Det är lite godtycke här, lite tolkningsföreträde där. Hipp och happ, hit och dit.

Rektorn lyfte diskussionen

Ändå tillskrivs betygen enorm makt. Det är betygen som ska lotsa våra barn vidare i utbildningssystemet. Betygen ska skilja agnarna från vetet. Varje år är det 18 000 tonåringar som inte kommer in på gymnasiet till följd av en misslyckad grundskola och att läraren förvandlar stora kunskapsområden i matematik, svenska eller engelska till små stelbenta bokstäver.

Varje år är det gymnasieelever som ska placeras ut på attraktiva eftergymnasiala utbildningar enkom beroende av de där krumelurerna som präntats på ett högtidligt ark papper. 

Det är som att poletten äntligen har trillat ner!

I dagarna har diskussionen lyfts igen. Efter en debattartikel i DN där Handelshögskolans rektor Lars Strannegård konstaterade att våra betyg ibland ljuger som en häst galopperar har det börjat snackas i stugorna. Man ojar sig och lägger pannan i djupa veck.

Skam på torra land – betygen är inte alls så rättssäkra som vi tror. Dra på trissor, det är som att poletten äntligen har trillat ner! Äntligen bokstaveras orden som lärare yppat på sin kammare i maj varje år sedan åtminstone 2011. 

Lättare att sockra bokstäverna

Låt oss nu stärkta av dessa vidsynta diskussioner ta det berömda bladet från munnen och konstatera att vårt betygssystem är hittepå och lite allmänt slit och släng. I ett skolsystem där elever är pengar så blir betyg en alldeles utomordentlig handelsvara! Kom och köp! Här var det A! Skynda fynda!

I ett skolsystem där varje F garanterar tonvis av extraarbete, upprörda mail och icke förringbar samvetsstress är det bra mycket lättare att sockra bokstäverna en smula. Och i ett system där varje F riskerar att stänga dörren till vidareutbildning för en tonåring är det ibland alltför simpelt att slinta på tangenten. Vips blev ett F till ett E. Etcetera. 

Borde varit vildare

Det är på det stora hela alldeles sinkadus i planeten att diskussionen inte varit mer vild än tam varje maj de senaste tio åren. Det här kan ju knappast komma som en chock för någon. Luddiga betygskriterier i kombination med ett straffande betygssystem och en skolidé där kunden alltid har rätt har ju liksom krattat manegen för en betygssättning som är hejkonbejkon och high chaparall. 

Nu kanske Handelshögskolan ska tänka om. Rektor Strannegård pratar om att skrota hela betygskonkarongen och istället förlita sig på ett eget antagningssystem eller att rödflagga vissa skolor.

Jag sätter 265 betyg i år

Kanske borde fler gymnasier och högskolor ta efter? Eller så borde vi backa några steg och fundera på var grundfelet ligger och hur saker och ting kunde spåra ur så infernaliskt.

Kanske är det dumt att ha betyget F, kanske är det dumt att betrakta skolan som en marknad, kanske är det på det hela jätteknäppt att stora vida kunskaper ska trattas ner i en enda pytteliten bokstav?

Vad vet jag? Jag är ju blott en simpel lärare, böjd över hundratals elevarbeten som väntar på bedömning. I år sätter jag för övrigt 265 betyg. Gud hav förbarmande över min vilsna själ.