Maria Wiman: Låt mig prova ett språk som politiker förstår

Det är inte så att de goda nyheterna om skolan haglat på sista tiden. Snarare tvärtom. Det är åska och drivis, vilda orkaner och gudsförgätna skyfall. I stormens öga är det emellertid lite lagom halvfisigt bakåtlutat. Där huserar en mängd beslutsfattare, försedda med öronproppar, skygglappar och avspänd hållning, 

Inte nog med att Pirls slog ner som en blixt med dunder och knakelibrak förra veckan. Dessutom presenterades Folkhälsomyndigheten sin studie ”Skolbarns hälsovanor” och det är så förtvivlat nattsvart läsning att hälften vore nog.

Folkhälsomyndigheten har genomfört denna studie sedan 1985 men aldrig tidigare har siffrorna varit såhär dystra. Våra ungdomar vittnar om en skola där stressen är högre än någonsin, om lärare som inte hinner stötta och om mobbning som bara ökar. Detta gäller både flickor och pojkar och ju äldre man blir desto sämre tycks man må. Endast tio procent av våra elever uppger att de tycker mycket bra om skolan. Tio procent! En nål i en höstack.

”Katastrof på riktigt”

Och någonstans här går proppen. Likt matadoren framför tjuren Ferdinand ställer jag mig här och nu på knä, sliter mitt hår och skriker för full hals: “Stånga mig, sparka mig, gör nånting!"

Det här är katastrof på riktigt och i en rimlig värld borde någon dra så hårt i bromsen att vi alla ramlar omkull. Någon borde utropa nationell landssorg, VMA-larmet borde tjuta över riket och där skulle jag stå med min avslitna kalufs i handen, med flinten glänsandes i solen och tänka: “Äntligen händer något”. 

Vi är på fel spår. Detta fungerar inte. Vi måste tänka om.

För inte kan det väl vara så att vi år efter år efter år får rapporter om försämrade skolresultat och ungdomar som blir sjuka av skolan utan att någon på riktigt tar tag i problemen? Inte kan vi väl fortsätta att leva i ett samhälle där politiker år efter år efter år skyller på varandra, skriver ord i snofsiga dokument, halvhjärtat tillskjuter lite skorpsmulor här och där och samtidigt fortsätter att skära och slita i skolan, fortsätter att låta detta ovärdiga experiment fortgå, fortsätter att totalt ignorera att vi står på ruinens brant? Det kan väl inte stämma att det är detta land vi vill ha? 

Vi har på sista tiden fått facit upptryckta i fejjan på så många sätt i så många varianter att ingen kan ha missat det. Vi är på fel spår. Detta fungerar inte. Vi måste tänka om.

Vålkommen till vår värld

Låt mig prova att prata ett språk som politiker förstår. Ja, siffror alltså. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det nämligen mycket kostnadseffektivt att förebygga psykisk ohälsa. Rent ekonomiskt är det rena rama lottovinsten med ungdomar som kommer in på gymnasiet och så småningom med liv och lust kan arbeta, betala skatt och dansa mazurka i tretakt hela vägen till pensionen.

Att spara på skolan är att slösa på framtidens resurser. Om vi pratar siffror alltså. Om vi helt väljer att inte betona den obeskrivliga tragedi som det är för det barn som drabbas av psykisk ohälsa, stress eller utsatthet i så unga år. Om vi väljer att bortse från det faktum att så många av våra barn mår skit och lärarna jobbar till de stupar.

Det är mycket jag inte förstår här i livet. Men en sak är jag ganska säker på och det är att de som befinner sig i stormens öga borde ta ett djupt andetag och leta sig ut därifrån. Välkommen till vår värld av orkanvindar och ohämmade tromber. Släpp garden – dörren står öppen.