Maria Wiman: I slutet av juni passerar jag bäst före-datum
Krönika ”Det är spännande vilken transformation en lärare genomgår under ledigheten – en remarkabel förvandling sker mellan junis mitt och augustis början”, skriver Maria Wiman som tackar för det här läsåret.
Maria Wiman: I slutet av juni passerar jag bäst före-datum
Det sägs att det är juni. Ja, alltså skolavslutning och slut på läsåret och sånt där. Jag hade gärna dubbelkollat i almanackan själv men ögonen är så trötta, ryggen så krum och jag har glömt bort hur man läser.
Jag har passerat mitt bäst före-datum. Jag behöver semester.
Vi borde beforskas
Det är spännande vilken transformation en lärare genomgår under ledigheten. Vi borde beforskas av medicinska institut! Det är verkligen en remarkabel förvandling som sker mellan junis mitt och augustis början. En hisnande metamorfos!
De första två veckorna av semestern är kroppen ledig men inte hjärnan. När kroppen sover planerar hjärnan lektioner. Om nätterna, i dödens timme, skyndar man genom skolans korridorer, löser konflikter och deltar i kollegialt lärande.
Hänger inte med i svängarna
På dagarna kanske kroppen ligger vågrätt och läser en bok men hjärnan har fullt pådrag. ”Vilken spännande text”, säger hjärnan. ”Den borde jag läsa för eleverna!” Lemmarna är måhända i viloläge men huvudet funderar över elevärenden, framtida projekt och vad i hela friden man ska göra i augusti. Det är som att lärarens mänskliga organism inte riktigt hänger med i svängarna.
Ena sekunden är det betygssättning, skriftliga omdömen, frejdiga hittepå-dagar och tårdrypande avslutningar. Och nästa sekund är det bara blankt stopp. Tvärt slut. Hejdå byebye. Inte konstigt att man blir kollrig.
Plötsligt händer det
Men efter två veckor inträffar något sensationellt. Det är som att hjärnklumpen kommer ikapp. Man inser liksom att man är ledig. Och då jäklar blir allt helcrazy! Man glömmer bort om det är måndag eller fredag, dagen är inte markerad i små rutor som berättar vad man ska göra så allt blir liksom löst och flängigt. Man läser saker för sin egen skull, slutar att hyssja främmande barn i kollektivtrafiken, man äter kakor till frukost och lägger sig efter klockan 22.
Även den mänskliga anatomin förändras. Efter vecka två sjunker axlarna, hyn får en exceptionell lyster, gången saktas ner, urinblåsan upplever hälsosam och regelbunden tömning.
Sakta men säkert spetsas sinnena.
På den femte veckan återuppstår hjärnkapaciteten. Då sprakar allt långsamt igång igen. Man börjar minnas att man har en sjujädra massa barn någonstans som man snart förväntas ta hand om. Man börjar fundera på snillrika saker man vill lära ut, man samlar material halvt i smyg (det är en imponerande självförnekelse). Sakta men säkert spetsas sinnena, blicken blir lite klarare, skelettet stålsätter sig.
Vi har inte sommarlov!
Ibland hör man pellejönsar prata om lärares långa sommarlov. Som vän av ordning vill jag här ta tillfället i akt att poängtera att vi lärare har semester som alla andra vuxna arbetande personer. Dessutom jobbar vi ju 45 timmars veckor så vår ”lyxiga ledighet” är ju egentligen bara sketen inarbetad arbetstid.
Man ska också ta i beaktande att minst två veckor av semestern handlar om att få hjärnan att samarbeta med kroppshyddan för att förstå att man är ledig. Efter ett läsår är själva nedvarvningen en sällsamt trög process.
Så med detta sagt. Tack för detta läsår, era tokstollar! Vi hörs på andra sidan, när huden har ett nytt skimmer och jag kan resonera i flera led igen!
LÄS MER:
Maria Wiman: En intensivkurs för dig som tror att vi lärare har sommarlov
