Undervisning faller platt om man inte kan ämnesinnehållet

Det är många utredningar på gång och det finns mycket politiskt att kommentera men jag har fastnat i en helt annan nyhet; nämligen Anna Tossavainens avhandling om blivande matematiklärares kunskaper om bråk. Eller rättare sagt: avsaknad av kunskaper om det.

För hon skriver att ”Resultaten visar på väsentliga skillnader mellan deltagarna i ämnesområdet och det pedagogiska innehållets kunskapsdomän av fraktioner, vilket avslöjar svagheter i både deras processuella och konceptuella kunskap” (min översättning).

Det är naturligtvis oerhört allvarligt. Blivande matematiklärare har inte grundläggande kunskaper i det de ska undervisa. Det är väl ändå att beteckna som ett riktigt generalfel att man kan passera en lärarutbildning utan att detta upptäcks och korrigeras? Hur menar lärarutbildningarna att dessa studenter ska kunna lära ut något de själva inte kan? Eller har lärarutbildningarna inget ansvar?

Allt prat faller platt

Man ska vara medveten om att situationen nog inte är helt ovanlig, internationellt sett. Jag minns en genomgång en engelsk forskare gjorde för länge sedan om ett fortbildningsprojekt i fysik för mellanstadielärare. Där började de med att testa de engelska lärarnas kunskaper och det visade sig att en tredjedel inte kunde den fysik de var tänkta att undervisa.

Men då gjorde man något – de lärarna fick fortbildning i ämnets innehåll. De andra lärarna kunde gå vidare och lära sig nya undervisnings­metoder. För så är det. Allt prat om att lära sig under­visa med nya och viktiga metoder i matematik (eller något annat ämne) faller platt om man inte kan ämnesinnehållet.

Hur kan man annars få en legitimation?

Två andra dimensioner som spelar in i situa­tionen i Sverige är naturligtvis dels intagningen till lärar­utbildningarna, dels det naturliga faktum att de flesta som utbildar sig till lärare i låg- och mellanstadiet inte på något sätt är ämnesexperter.

Men desto viktigare blir det att man i lärarutbildningarna fastställer om man kan tillräckligt i sina ämnen, och att det finns en beredskap för att utveckla de kunskaper studenterna faktiskt behöver för att kunna under­visa. Hur kan man annars bli examinerad och få en legitimation? Problemet är väl just att det inte finns något incitament för lärarutbildningarna att faktiskt förbereda för yrket.

Låt oss hoppas att utredningen om lärarutbild­ning­arna kan väcka liv i en diskussion om hur vi under­visar blivande lärare i Sverige.

Frågan blev inte aktuell nu

Om vi ovanpå detta lägger att en tredjedel av våra klassrum är bemannade med människor utan lärarutbildning så inser vi nog att vi behöver göra något åt rekryteringen till läraryrket. Men det är ju inte som att det är en fråga som blev aktuell nu.

Så länge jag har varit aktiv i skoldebatten har läraryrkets status och lärarutbildningarna betraktats som ett stort problem. Ja, en statssekreterare uttryckte det för över tio år sedan som en ”katastrof”. Vi kan prata hur mycket vi vill om vikten av STEM-undervisning (science, technology, engineering och maths) men om vi misslyckas med att ens se till att de lärare vi faktiskt utbildar inte kan elementära grunder om bråk ligger vi illa till.

Jag skulle vilja se att lärarutbildningarna hamnar under någon form av professionellt paraplyinstitut som kan se till att lärarutbildningarna utbildar till det som skolan behöver.

JUST NU:

• Tummen upp: Att F-betyget äntligen verkar vara på väg bort!
• Tummen ner: Hur kan en metod som PAX spridas med uppenbart överdrivna argument och hur kan Linnéuniversitetet på sin hemsida säga att man ska forska på metoden när en av forskarna är styrelseledamot i den organisation som säljer metoden?

* * *

Genmäle: ”I Vi Lärare nr 8, sid 25, ställdes en kritisk fråga om hur Linnéuniversitetet kan bedriva forskning där ansvarig forskare för en studie som utvärderar metoden PAX i Skolan är medlen i styrelsen i den organisation som säljer metoden.
Den mycket korta texten innehåller dock ett fel i sak och en otydlighet som behöver rättas (vilket har gjorts i webbversionen) och förtydligas: Ansvarig forskare Viktor Kaldo är inte med i den ideella föreningen Vestigio som utbildar PAX-instruktörer.

Korrekt är att doktoranden i projektet är medlem i föreningens styrelse och bedriver utbildning i PAX. Doktoranden samfinansieras av Linnéuniversitetet och Vestigio, enligt den typ av samverkansavtal som är mycket vanliga vid denna form av samverkansprojekt mellan lärosäten och det omgivande samhället, och som t ex reglerar hur resultat från studien hanteras.

Vestigio har vidare inget vinstintresse eller möjlighet att ta ut vinst och äger inte rättigheterna till PAX.

I övrigt är vi gärna med i en bredare diskussion om förutsättningar för evidens och forskning inom skolan. Vi pratar gärna även mer om styrkor och svagheter med PAX och forskningsstödet för metoden, både i sig och jämfört med hur stödet ser ut för andra metoder med liknande målsättning som PAX.”

Viktor Kaldo, professor i klinisk psykologi, leg psykolog, Linnéuniversitetet

* * *

Replik: ”Det är bra att Linnéuniversitetet tydliggör vem som är ansvarig för forskningen. Jag välkomnar också alla samtal om användning av evidens i skolan. Men tycker fortfarande det är ett problem med forskning finansierad av en förening som vill sprida (och tar betalt för) en metod och med en anställd medverkande. Jag anser därför att det är bra att lärare som kommer i kontakt med metoden har en kritisk attityd.”

Per Kornhall

LÄS MER:

Kornhall: Jag kan inte låta bli att säga: ”Vad var det jag sa?”

Per Kornhall: Vi måste lyssna på forskningen för att få en likvärdig skola