Ukrainska lärare på flykt: "Vill bara få undervisa"

Medyka, polska gränsen

I polska gränsorten Medyka är de döda grannar med de kanske allra mest levande. Kyrkogården är tyst, de konstgjorda blommorna på gravarna brokiga. Men några minuters promenad därifrån kommer de levande gående till fots, de som alldeles nyss lämnat Ukraina och tagit sig in på polsk mark. Överlevarna.
Det är nästan lika tyst här.

Vandringen från grinden, porten till Polen, och upp till mottagningstälten är ett par hundra meter lång. Den liknar en omvänd marknad. Utbudet av gosedjur, godis och varma drycker är enormt. Men det delas ut gratis från tälten. På plats finns hjälparbetare från Kina, USA, Spanien, Israel, Norge.

Här erbjuds också mat till alla de husdjur som flyr tillsammans med människorna. En dam bär en stretande katt över en arm, håller kopplet till sin enorma björnliknande hund med andra handen.

Här väntar Coffee med sin matte Irina, bildläraren som flytt från Poltava.

De reste till Polen i en tågkorridor. Hundar är inte tillåtna i kupéerna, trots att det är minusgrader. De frös och de fortsätter frysa medan de väntar på att Irinas vänner ska hämta dem och köra dem till Vilnius.

– Jag har inte sovit eller ätit på tre dagar, säger hon.

Tårarna är nära när ytterligare en journalist närmar sig.

Warszawa, lärarfacket ZNP:s kontor 

Vid en annan gränsövergång tog Polen emot lärarna Mariana Olenchuks och Myroslava Horishknas öde. Resan mellan Ivano-Frankivsk och Krakovets i västra Ukraina tar egentligen inte mer än ett par timmar. Men för dem varade helvetet under flera dygn.

– Vi flyttade oss två meter i timmen. Det tog oss 70 timmar. När allt är okej så går det på två och en halv. Min dotter och Marianas barn frågade hela tiden hur länge vi ska bo i bilen. Du förstår? Hygienen. Det var fruktansvärt, säger Myroslava Horishkna.

Nu är de på plats i Warszawa med stöd av polska lärarförbundet ZNP, som äger trerummaren där nio personer nu huserar.

I en Facebookgrupp hittade de mobilnumret till förbundsordförande Sławomir Broniarz som ordnade lägenheten.

Och samtalen från ukrainska lärare fortsätter att komma till hans telefon.

– Den viktigaste frågan för oss just nu är inte om det är jobbigt för mig personligen utan hur många flyktingar det kommer. Om det tar stopp nu? Om det kommer flera, säger Sławomir Broniarz.

Det största ukrainska lärarfacket Trade Union of Education and Science Workers of Ukraine har nästan 1,7 miljoner medlemmar.

Kanslipersonalen arbetar för att samla in så mycket information som möjligt om dem.

– Men det är extremt svårt. Det saknas data, en del av medlemmarna befinner sig utomlands, andra har inte tillgång till internet, säger Katryna som är kanslist.

De ukrainska facken får också stöd av Sverige, genom den globala sammanslutningen av lärarorganisationer, Education Internationals, solidaritetsfond.

– På kort sikt handlar det om akut stöd. På sikt går stödet till att bygga upp den ukrainska fackrörelsen igen, säger Ina Eriksson, internationell förbundssekreterare på Lärarförbundet.

Av medlemsavgifterna går 1,5 procent under kongressperioden till internationellt fackligt bistånd. Bland annat för att stötta demokratisering.

Mariana Olenchuk är föräldraledig. Men trots att nära 500 skolor är förstörda eller skadade och undervisningen sker på distans får kollegan Myroslava Horishkna inte jobba. Rektorn som fattar beslutet vill att samtliga lärare som leder distansundervisningen ska göra det inifrån Ukraina.

Hon saknar eleverna.

– Jag pratade med dem häromdagen. De blev så glada, de sa att de älskar mig och att de saknar mig. Men jag har tagit obetald semester, säger Myroslava.

Polska ZNP och Warszawas utbildningsbyrå, motsvarigheten till en svensk kommuns utbildningsförvaltning, arbetar för att lärare som Myroslava och Mariana snabbt ska få börja undervisa i ukrainska.

– Men det kan ta tid. Det beror på vilka dokument de har och vilka dokument de fått med sig, säger Dorota Obidniak, internationell samordnare på ZNP.

Klart är att 1,5 miljoner barn har tagit sig från Ukraina in i Polen och att skolsystemet inte är riggat för denna stora mängd elever som behöver undervisning. Bara i Warszawa har utbildningsbyrån ökat antalet introduktionsklasser från 13 till 94 sedan kriget startade.

Det saknas lärare. Lärarbristen fanns redan innan kriget och beror bland annat på låga löner – en grundskollärare tjänar drygt 6 000 kronor i månaden. Det är svårt att skaka fram den personal som krävs.

Utbildningsbyrån, Warszawa

På kommunhuset i Warszawa är det fullt av rörelse. Ett nytt direktiv gör att flyktingarna behöver personnummer för att få ekonomiskt stöd.

Några våningar upp ligger utbildningsbyrån. Här är det lugnare, men bara skenbart.

Huvuduppgiften är att se efter barnen, att stötta dem psykologiskt.

– Huvuduppgiften är att se efter barnen, att stötta dem psykologiskt. De kan få hjälp från vårt psykologiska center på telefon. Vi har några tolkar och psykologer som pratar ryska.

Sen startade vi stödlinjer för föräldrar som hjälper dem att hitta skolor. Vi försöker, säger byrådirektören Joanna Gospodarczyk.

ZNP:s internationella koordinator Dorota Obidniak är bekymrad för framtiden.
De har fått igenom kravet på ökad klasstorlek, men de garanterade polsklektionerna för nyanlända är två timmar i veckan.

– Det borde vara 20, konstaterar hon.

Men lyhördheten från högerkonservativa Lag och rättvisa som regerar landet brister, enligt både ZNP och utbildningsbyråns direktör.

Trots villkoren ser Dorota Obidniak en oerhörd välvilja hos de polska ZNP-medlemmarna. För tillfället.

– Vad händer när flyktingarna fortsätter komma, klasstorlekarna och arbetsbelastningen ökar? Till slut blir det ohållbart. Våra medlemmar kommer tröttna på att vi satsar så mycket på de ukrainska lärarna och eleverna, och inget på dem, säger hon.

Przemyśl, nära ukrainska gränsen

Flyktingarna som anländer till gränsövergången i Medyka transporteras till mottagningscenter i närmaste stad.

I Przemyśl har ett tomt shoppingcenter fyllts med flyktingar.

Där det tidigare såldes parfymer bjuds nu både ett slut och en början; slutet på flykten och början på det nya livet.

Det är förbjudet att fotografera inomhus, och bara volontärer får närma sig de trötta flyktingarna som matchas med chaufförer som kör dem till Tyskland, Tjeckien, Finland, Litauen. Men inte till Sverige. I sal 12 finns 16 ukrainare som hoppas nå Sverige, men det saknas svenska chaufförer, berättar volontären Vladimir Kardjev från Malmö.

De tidigare butikerna är fyllda av tältsängar, och sovsalen är märkt med slutdestination och med skyltar som uppmanar de ukrainska medborgarna att fotografera sig tillsammans med chauffören, att fotografera dennes körkort och att skicka båda till släktingar eller vänner.

Instruktionerna avråder från chaufförer som vägrar eller som verkar trötta. Chaufförerna måste registrera sig. Vid ingången tillagar volontärer en gigantisk paella.

Järnvägsstationen, Przemyśl

Flyktingarna samlas också på järnvägsstationen. Till 1800-talsbyggnaden med sin reseromantiska pastellinredning anländer ukrainare i snart antika järnvägsvagnar, välkomnade av en kulle av barnvagnar och bilstolar. Härifrån lämnar de södra Polen för andra delar av landet, för andra länder.  

Katolska präster och nunnor, hjälporganisationen Caritas och internationella frivilligorganisationer hjälper till med att ordna gratisbiljetter. En nästan lika stor flock journalister surrar i lokalerna.

En kvinna gråter tyst. Damen med björnhunden från Medyka är här. Men katten som hängde som ett ilsket skinn över hennes arm är borta.

Fullmånen lyser när flyktingarna fyller bussar mot Tyskland, som kört in på centralstationens plan. Och gråten och barngnället från stationens väntsalar har klingat ut.

Det är lika tyst igen. Men senare på natten bombar ryssarna utanför Lviv, en timme därifrån.

Resan tillbaka till Warszawa tar fem timmar.

Bilen passerar diken med tussilagos och konvojer med polskregistrerade arméfordon på väg mot gränsen. Men också privatfordon med transportskyltar. Frivilliga som hjälper ukrainarna vidare från sydöstra Polen.

Centralstationen, Warszawa

En del hamnar på Centralstationen i Warszawa. Övervåningen är förvandlad till akutboende.

På donerade madrasser har tre systrar från Cherson i södra Ukraina byggt ett skyddande bo för sig och sina barn. Nu väntar de på ett tåg till Stettin, men det går bara ett om dagen och platserna tar snabbt slut.

Lera är mamma till ett åtta månader gammalt tvillingpar. Små barn som precis fått sina första tänder.

– Vi flydde när vi hörde skott i närheten, säger hon.

Hennes son och hans kusin spelar Pokémon go. Nästan som om allt vore helt vanligt.

Känslan går över utanför där brödköerna ringlar. En man i björnkostym delar ut godis och gör high-fives med trötta småbarn.

Kahla-parken, Warszawa

De polska spårvagnarna och bussarna har ukrainska flaggor. Ukrainska läraren Myroslava bär sin i handväskan.

På vägen över gränsen passerade de kvinnor som vandrade med sina barn i famnen. Mariana orkar inte prata om det. Hon vill hem till sin man, till sitt hus, till sitt liv.

Myroslavas exman är gruppchef i armén i Kiev.

Han säger åt henne att hålla sig borta. På tv visas inga döda ukrainska soldater. Men scenerna är fruktansvärda, har han berättat.

Jag väntar tills den sista ryska soldaten lämnat landet.

 

– Jag väntar tills den sista ryska soldaten lämnat landet, säger Myroslava.

Till dess har hon sökt visum i USA. Annars tänker hon stanna här i Warszawa.

Barnen går i polsk skola på dagarna, på kvällarna undervisar hon och Mariana dem i hemmet.

Mariana säger att de klagar.

"Dubbel skola!"

Nu hoppas hon vara tillbaka hemma i maj. Om några månader.

I hemlandet uppskattar myndigheterna att 300 skolor jämnats med marken.

LÄS ÄVEN:

Barnen som kan bli dina elever

Ukrainska läromedel tillgängliga i Sverige

Kriget i Ukraina en utmaning i klassen