”Vi lyfter fram det som inte fungerar i undervisningen”

Nu har det gått fem år sedan matematiklärarna Michael Laurell och Andreas Jacobsson startade projektet, men det genomsyrar fortfarande Michael Laurells sätt att arbeta med elever. Han vill inte längre chansa, utan vill luta sig mot mätbara resultat. Vilken undervisning är det egentligen som fungerar?

– Det har blivit naturligt att problematisera. Hur vet jag att jag gör rätt? Hur vet jag att eleverna förstår vad jag menar? Det är ganska svårt att identifiera vad som faktiskt är bra undervisning. Vi går förbi en kollegas klassrum där dörrarna står öppna och imponeras av hur bra det verkar gå. ”Shit, vilken lektion”. Men vad vet vi egentligen? Vad är det vi ser? Att eleverna sitter tysta och tittar rakt fram? Att läraren är iklädd skjorta och allt ser prydligt och ordentligt ut?

Michael Laurell beskriver både sig själv och kollegan Andreas Jacobsson som ”extremt nyfikna” och konstaterar att de har drivkraften att hela tiden vilja lära sig mer. När de hade tittat på tv-serien ”Klass 9A”, som sändes på SVT för några år sedan, funderade de över om man verkligen kan prata i termer av Sveriges bästa lärare? Hur vet man att någon har hållit en bra lektion? Michael Laurell drar paralleller till den där bilden där en person kastar pil mot en piltavla – med en bindel för ögonen. Vore det inte bättre att försöka identifiera de delar i undervisningen som gör träffsäkerheten bättre och som förhoppningsvis minimerar de ”blinda” kasten?

Projektet pågick under tre års tid och involverade samtliga lärare på skolan – ungefär femtio stycken. Lärarna träffades ungefär en gång i månaden, ofta i mindre grupper där de mikroforskade på sin egen praktik. Genom klassrumsobservationer och elevintervjuer försökte lärarna ta reda på hur eleverna uppfattade undervisningen och vilka kunskaper de fick med sig.

– Fokus var hela tiden det som skavde i undervisningen. Ganska ofta lämnar man klassrummet med en känsla av att det är något som skaver. Att man inte har lyckats helt och hållet. Kanske är elevernas testresultat inte så bra som de borde ha varit. Kanske landar inte den feedback som jag ger på testerna som jag önskar. Kanske tränar eleverna på ett annat sätt än jag uppfattat att jag instruerat. Hur hamnade jag där? Varför lyckades jag inte med undervisningen? Det kan förstås vara känsligt och svårt att prata om sina brister, men forskningen visar att det är otroligt viktigt med ett tillåtande arbetsklimat där man kan gå till sina kollegor och säga: ”Det där gick inte bra, min lektion blev inte alls som jag hade tänkt mig.”

– Vi kallar det jämlikt kommunikationsutrymme. Att våga exponera det som man tror är bristerna.

Michael Laurell tar sitt eget ämne, matematik, som exempel. Han använder sig gärna av många småtester i sin undervisning, minst ett test varannan vecka. Tidigare lade han ofta flera timmar på att skriva kommentarer till eleverna, men vad hände sen? Läste de ens kommentarerna?

– När några lärare djupintervjuade eleverna framkom det att vissa elever inte ens hade läst vad vi lärare skrivit, andra läste, men fattade inte vad vi menade. Som lärare fick jag mig en tankeställare. Varför ska jag ägna flera timmar åt att skriva kommentarer om de ändå inte fyller någon funktion? Jag behövde inse att min undervisning och återkoppling inte fungerade i det här fallet, och fundera över hur jag kunde göra i stället.

Ett sådant här utvecklingsarbete tar tid, poängterar Michael Laurell. Det kräver verkligen att skolledningen satsar. Lärarna måste ha avsatt tid för arbetet, det är inget som kan skötas med vänsterhanden vid sidan av andra arbetsuppgifter. Någon måste dessutom driva projektet, och det är viktigt med en tydlig struktur. Själva poängen är ju att vara systematisk och utvärdera vilka arbetssätt som verkligen fungerar.

– Jag vill också lyfta fram de två forskningskonferenser som vi avslutade två av läsåren med. Tack vare dem tvingades lärarna att formulera och precisera sin egen mikroforskning.

Michael Laurell ser tillbaka på några extremt utvecklande arbetsår, men han är inte säker på att det är forskning som han vill ägna sig åt framöver.

– Jag är mer intresserad av att utveckla undervisningen än av prestigen i att forska. Om man ska forska ska man ha en bild av vad man vill med utbildningen. Själv kan jag inte komma ifrån att jag trivs allra bäst med att undervisa. Det är kontakten med eleverna som jag tycker är roligast.