SFI-läraren: Detta är vår ”thaimout”

Om eleverna inte kommer till grundskolan får föräldrarna böta. Ja, jag har följt debatten och läst Maria Wimans krönika om att ”thaimout” är respektlöst mot hela skolan.

Såklart kan inte en större del av klassen ta ledigt lite när som helst under en 10-årig grundskola för att ta ett par veckor på stranden varje år. Då blir det svårt för skolan att upprätthålla kvalité, för precis som Maria skriver är skolan ”situationsanpassad” och ”varje lektion är snillrikt uttänkt”.

Hos oss är inte ”thaimout” problemet, utan praktik

Detta tänk med vikten av närvaro tycks dock bara råda just inom grundskolan för barn där skolplikt råder för inom vuxenutbildningen, där jag arbetar, tänks det tydligen helt annorlunda. 

Hos oss är inte ”thaimout” problemet, utan praktik.

Inom SFI ska eleverna kunna börja studera och sluta lite när som helst och mitt i en kurs kan Arbetsförmedlingen eller arbetsmarknadsenheten bara säga åt någon att hen ska ut på praktik i fyra veckor.

Sedan ska eleven tillbaka till skolbänken igen. Det sitter ingen grupp och bara väntar på att hen ska komma tillbaka så det enda som händer efter praktiken är att hen missat dyrbar lektionstid och kommit efter övriga i gruppen.

Läraren måste backa tillbaka eller så får hen helt enkelt hoppa över vissa moment eller börja i någon annan grupp med en annan lärare när praktiken är slut.

”Hur kan samma frånvaro ses så olika?”

Hur kan en och samma företeelse som frånvaro från skolan ses så olika? Om frånvaron kallas för thaimout eller praktik spelar ingen roll, frånvaro för den som går en utbildning och ska lära sig något är lika illa för alla!

Det blir ryckigt och hoppigt både för eleverna och läraren och kritiken från samhället låter sällan vänta på sig ”Varför lär de sig aldrig svenska?” Det beror såklart på väldigt många fler faktorer än enbart detta men faktum är att det bara förlänger tiden i varje kurs för eleverna när de inte tillåts vara i skolan i ett meningsfullt sammanhang, i en grupp som passar för eleven. 
 
För att försöka ge en bild av lärares förutsättningar inom vuxenutbildningens SFI ska jag här omsätta den till grundskolan.

Tänk er att barnen börjar årskurs ett måndagen samma vecka som de fyller 7 år. Sedan byter barnen till årkurs 2 måndagen veckan de fyller 8 år och så vidare. Det vore ju ändå mest rättvist om alla barn började i skolan lika gamla, eller?

Varför har vi aldrig gjort så? Utöver denna röra som detta nu skulle skapa blir barnen sjuka ibland och så ska de dessutom vara på thaimout lite då och då. Håll gärna undervisningen på engelska också eller något annat språk som eleverna inte kan.

Vad kan grundskolan lära av SFI?

Och mitt i all denna röra dundrar till råga på allt kritiken från Skolverket in och menar att eleverna inte möter en tillräckligt individanpassad undervisning och får sitta och göra samma uppgifter ibland. Vilken lärare ska i denna röra kunna hålla reda på exakt precis allt och bedriva en kvalitativ undervisning för alla?

Kanske har grundskolan lite att lära av vuxenutbildningens tänk om flexibilitet för då skulle dessa ”thaimouter” inte vara något som helst problem, eleven som inte är klar med årskurs 1 kan ju gå kvar några veckor till innan hen börjar årskurs 2. Eller så kanske det tvärtom är dags för vuxenutbildningen att snegla mot grundskolans erfarenhetsbaserade och väl beprövade tänk med sammanhållna grupper som undervisas av en lärare som får förutsättningar att göra ett bra arbete. 

Maria Johansson, lärare inom vuxenutbildningen, Motala

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Wiman: ”Thaimout” är respektlöst mot hela skolan och lärarens yrkeskunnande

Rektorn: ”Thaimout är värdefullt för elever och familjer”

Wiman: Nog är det ett problem att skolplikten bryts när vårdnadshavare vill