Mats Jonsson söker sina rötter hos samerna

Utomhus är det kallt och mulet, det är lite snö på marken. På tv pratas det om snösmockan över södra Sverige men på hotellrummet i Växjö har Mats Jonsson det varmt och skönt. 

Han lever ett kringflackande liv för tillfället, ett liv där varje dag är den andra lik, som i filmen ”Måndag hela veckan”. Nya städer, nya hotell och ny publik som får lyssna till hans tankar om sin senaste bok, ”När vi var samer”. 

”När vi var samer” är en resa i tiden i serieform, men också Mats Jonssons sätt att söka sina rötter samtidigt som han berättar och själv lär sig om Sveriges, Sápmis och sin egen släkts historia och kultur. Han härstammar från en släkt av skogssamer i Malåtrakten, hans farfar sålde sina sista renar 1941. Men det har inte varit något som man har velat prata om i familjen och Mats Jonsson har sedan han var liten burit med sig en känsla av att det samiska inte betydde någonting för dem, att hans familj minsann var svenska, moderna människor.  

Att undersöka din samiska släkthistoria och bakgrunden till hur skogssamerna förflyttades och utplånades, vad har det gjort med dig som person?

– I en pratbubbla i boken när jag har träffat min avlägsna släkting, renskötaren Jörgen, frågar min fru hur det var. Då säger jag att jag är lycklig, ledsen och omtumlad.

Mats Jonsson förklarar att han är ledsen för vad förfäderna och förmödrarna har fått stå ut med, ledsen för att han har behövt lära sig på det här sättet och för att berättelsen inte har funnits med under uppväxten. 

– Men framför allt är jag lycklig för att jag känner att min värld har vuxit. Det är inte en process som tog slut när boken gick i tryck. Jag har fått kontakt med många nya människor, både släktingar till mig och folk i den samiska kulturvärlden. Att min värld växer, det kan nästan få mig att känna mig euforisk ibland. 

Oväntat fokus i debatten

På sidorna 235 och 236 står det KULTURELLT FOLKMORD i versaler, vita bokstäver mot svart botten. Det är ingen liten anklagelse som Mats Jonsson riktar mot Sverige och den svenska staten för att beskriva den långa assimileringsprocessen och de många tvångsförflyttningarna som skogssamerna varit utsatta för. 

Men den debatt som startades i samband med att boken kom handlade inte om behandlingen av samerna utan om att Mats Jonsson i en DN-intervju sa att han blev en folkilsk surgubbe av att bo i Stockholm. Han och familjen flyttade under pandemin tillbaka till Kramfors, till Sandslån, efter att, som han har skildrat i flera böcker, ha levt ett hipsterliv i Stockholm. 

– Jag blev mest lite brydd av att den här debatten som jag startade av misstag blev så dum och ytlig, eller snarare slapp, menar Mats Jonsson.

Han konstaterar att det hänger ihop med det han kallar för medielogiken, att både krönikörer och tidningar tänker att det här vill folk läsa om. Därför handlade texterna om hur illa de tycker om Stockholm och att de längtar till landet eller om att allt debattljus riktas mot Stockholm. 

– Man kan se min bok som ett debattinlägg, men vem ska svara, vem är det jag tilltalar? Allt jag tar upp är så stort, komplicerat och okänt. Ska regeringen eller riksdagen försvara sig? Ska kungen? Ska SCA? Ska kyrkan? Alltså, vem ska fånga bollen? Det är förstås inget som någon av dessa aktörer vill göra, för det är inte trevliga saker att prata om, säger Mats Jonsson.

Nu är han famlandes i mörkret, som han uttrycker det. Han vill få upp det kulturella folk­mordet i ljuset, han vill att det svenska folket ska få veta. Både av ett slags upprättelseskäl, men också för att konflikten fortfarande finns kvar. 

– Om medvetandenivån ökar, då borde det leda till en bättre debatt. Och till en större för­ståelse för de ”ständigt gnällande samerna”, hoppas Mats Jonsson.

Staten borde informera

Planen är att kontakta myndigheten Forum för levande historia vars uppgift är att ”vara ett nationellt forum som ska främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen”. 

– Deras uppdrag grundar sig i Förintelsen men de har även gjort en utställning om kommunismens brott och de ska producera en utställning om Sveriges roll i slavhandeln. Jag känner att det är något som saknas här. Jag kanske är konspiratorisk men myndigheten verkar på uppdrag av staten och staten är ju den aktör som har begått flest brott mot samerna. Det har staten inte riktigt tagit på sig ansvaret för. Kan då en statligt styrd verksamhet gå ut och offentliggöra de brotten? Jag vet inte, suckar Mats Jonsson där på hotellrummet i Växjö. 

Han vill också se ett samiskt museum i Stockholm, han vill se en debatt om det han själv inte förstått innan han började arbeta med boken. Att skogssamerna varit så utbredda över landet och att deras öde har varit ”att vara i vägen”. 

Strävan att bli sedd

Det egna självförtroendet har, trots att han inte har förmågan att njuta av till exempel Augustprisnomineringen mer än en dag, stärkts de senaste åren. Mats Jonsson tror att det handlar om stigande ålder och erfarenhet, om ”pondusen man får av ett grått skägg”. 

Han erkänner att han mer eller mindre omedvetet har strävat efter att bli sedd, inte minst av kulturvärlden. Han gissar att den där längtan, den perfekta stormen av bristande självförtroende, handlar om hans personlighet men också om att komma från landet och ”någon sorts arbetarklass” och dessutom arbeta med serier med sin stämpel som ett lågstatusmedium. 

– Nu känner jag något slags lugn. Jag vet att jag har en position där jag inte behöver springa runt och göra mig löjlig längre. 

Samtalet börjar handla om klass, om vad flytten tillbaka till landsbygden innebär för hans egen plats i klasshierarkin. Mats Jonsson säger på sitt stillsamma sätt att landsbygdens status har höjts samtidigt som hans egen karriär går allt bättre. 

– I mitt Sommarprogram pratade jag om att jag definitivt bytt klass sedan jag växte upp här. Det gör väl, när jag återvänder, att jag inte kan känna den naturliga samhörigheten med killarna som jag lekte med på skolgården, som jag bytte hårdrocksskivor med på mellanstadiet, de som har bott kvar. Men det handlar inte bara om klass, det handlar om vilka livserfarenheter man har. Det är sorgligt, men förmodligen också helt ofrånkomligt.

Vill ha vardagslugn

Mats Jonsson är nöjd med flytten men påpekar att han inte hatar Stockholm. Han hatar aspekter av Stockholm men har hellre sitt vardagsliv i Kramfors. Det är lugnet han vill åt. 

– Dels det uppenbara lugnet, du hör fågelkvitter i stället för pålkranar. Dels det känslomässiga lugnet för att man inte behöver hålla uppe någon fasad på samma sätt. Det där har suttit i mitt huvud, det är ingen som har tvingat mig. 

Det är också skönt, menar han, att slippa det han kallar för kapitalismens mer störande inslag. Han får inte längre lappar i brevlådan som upp­manar honom att sälja sitt boende, familjen får inte heller brev från friskolor som vill att hans dotter ska börja där. 

– Inte heller är någon intresserad av att skicka någon på cykel för att leverera mat till oss. Bor man som vi gör flyger man under radarn på de saker jag tycker sämst om i det moderna samhället.

LÄS ÄVEN:Vann Augustpriset med barnbok – nu skriver hon om illegal renjakt