Rafael Monroy har rollen som författaren i pjäsen som heter just Författarna.
Högt tempo ger självförtroende
Rasmus Dahlenlund och hans lärare Alexander Onofri diskuterar rolltolkningar i pjäsen "Författarna", som de spelar på Sigtuna folkhögskola. Foto: Gustav Gräll
Reportage På skådespelar- och filmutbildningarna på Sigtuna folkhögskola är det högt tempo som gäller, med många produktioner och filmer. Det ger deltagarna både rutin och självförtroende.
Stämningen i rummet där ljuset är dunkelt, är obehaglig. Glappet mellan den som har makt, spelad av Nina Hedenfeldt och den som är desperat, Medea Werdin går nästan att ta på. Det är en scen ur Mark Ravenhills ”Shopping and fucking” som i den här översättningen heter ”Transaktioner” och man förstår att det här är bara början, det kommer att bli ännu mörkare.
Skinnrocken räcker till knäna, halsduken är blå, matchar tröjan och det bångstyriga håret, ja det går på något sätt väl ihop med Alexander Onofris röst. Han, med lång erfarenhet som regissör och författare, är lärare på både film- och skådespelarutbildningen på Sigtuna folkhögskola och talar välartikulerat med pondus. Han berättar om det höga produktionstempot, om att föreläsningar blandas med att deltagarna själva gör och får hands-on-undervisning och handledning. Förra året gjorde filmklassen mer än 40 filmer och skådespelarna hinner med fyra föreställningar på ett år.
Lär av misstagen
– Det är ett hantverk och hantverksyrken har i alla tider använt sig av ett slags lärlingssystem. Man jobbar ständigt, förbättrar sig, lär av misstagen och bearbetar dem, säger Alexander Onofri.
När han ska understryka, med stora och tjocka penseldrag, varför deltagarna behöver ett högt tempo, säger han att deras generation är en generation av prokrastinerare. De mår bra av att vara i farten, menar han. Deltagarna i de båda utbildningarna behöver rutin när de ska filma eller skådespela. Och de behöver självförtroendet de får under utbildningen, det självförtroende de tar med sig för att de känner att de kan, att de har det i sig.
– Vi prövade det förra året, att öka takten och säkra var vi inte. Skulle det gå? Det gick uppenbarligen och deltagarna älskade det. I början hördes det alla möjliga kommentarer om att de höll på att gå in i väggen och att de aldrig hade jobbat så mycket. När vi sedan undrade om vi skulle tänka om var det andra som sa att det var det bästa som hänt dem, berättar Alexander Onofri.
Som han ser det hör tempoökningen tätt ihop med det han ser som en av folkhögskolans viktigaste pedagogiska uppgifter, att skapa en grupp. Kamratskap stärks av arbete, menar han. Klasserna blev, som han uttrycker det, trimmade och kunde hantera mycket själva.
– De kunde ta ganska tuffa beslut. De lärde sig allt eftersom att hushålla med sina krafter och nu ser vi i årskurs två, att de rullar på som produktionsteam. Inte helt friktionsfritt men ändå bra. Och skådespelarna, de håller hela tiden sitt instrument, sin kropp, sin röst, sitt tränande, vid liv, säger Alexander Onofri.
Han som har jobbat på skolan i ett och ett halvt år, ler brett när han förklarar att lärarna har försökt begränsa existentialismen. Med det menar han att de har strävat efter att deltagarna ska vara här och nu, inte grubbla så mycket över vad som komma skall i livet.
Alexander Onofri konstaterar att det är skönt att ha rutinen i ryggen, både för honom och för de många gästlärarna. De känner igen problem som kan dyka upp. Den här dagen är Guldbaggebelönade filmfotografen Lisabi Fridell på plats. Hon har bland annat undervisat på SKH, Stockholms konstnärliga högskola.
– Att göra själv med många produktioner, det är ett bra sätt att lära sig. På SKH gör de max en produktion per år så på ett sätt är det här närmare verkligheten. I går, här, gjorde vi en övning där de fick sätta upp en scen och jag gick in och hjälpte dem med bildberättande och ljussättning. Jag tror att tempot hjälper dem att snabbare hitta sina egna röster, menar Lisabi Fridell, hon klädd i vegansk skinnjacka.
Estetiska talanger
När hon själv gick på Kulturama uppskattade hon gästlärarna mycket. Nu försöker hon inspirera, dela med sig av det hon har lärt sig. Dessutom är hennes kontaktnät stort, så stort att hon kan ge deltagarna ”jättelyxiga praktikplatser”.
I trappan på väg upp till rummet där skådespelarna repeterar säger Alexander Onofri att det inte är en renodlad yrkesutbildning men att utbildningarna i de estetiska ämnena på sätt och vis ändå är det.
– De som söker hit har ofta estetiska gymnasieutbildningar i bagaget och har därför ganska höga förväntningar på vad utbildningen ska ge. Det är en utmaning, inte minst med begränsade budgetar. Hos oss går skådespelare och filmare i stort sett tillsammans, det ger dem förståelse för varandras yrkesroller. Det blir dynamiskt, anser Alexander Onofri som är nöjd med att de ettåriga linjerna kommer att bli tvååriga från och med 2024.
Det ger mer tyngd åt utbildningen och underlättar inte minst för deltagarna när de ska söka sig vidare till andra skolor.
– Som jag ser det är folkhögskolornas estetiska utbildningar sista bastionen för barn med estetiska talanger, viljor och kunnande, de är inte födda in i familjer där sådant är självklart. Det här är deras möjlighet att få jobba med teater, musik eller film. Gästlärarna blir också ett sätt för deltagarna att få en närmare koppling till dem som faktiskt håller på, på riktigt, säger Alexander Onofri.
Mycket beröm
När skådespelarna får feedback av gruppen, mycket beröm blir det, och av Alexander Onofri efter scenerna de precis har spelat, säger Alexander först att de hade problem i början, att de inte lyssnade på varandra, att det är några pauseringar som ska justeras men att de sedan hittade rätt snabbt. ”Och hela den direktheten som kom sedan…”.
Nina Hedenfeldt såg Ingmar Bergmans filmer på tv när hon var fem år gammal. Där och då visste hon att det var skådespelare hon ville bli. Det tog lite tid, hon har hunnit med att uppfylla andra drömmar, som den om att bli järnsmed. Nu, en bit in i det så kallade projektåret, hennes andra år, är hon mycket nöjd och drömmen om att faktiskt bli skådespelare, den lever vidare.
– Jag är fascinerad av lärarnas brinn. Engagemanget är så stort och gästlärarna gör att vi skärper till oss, förstår allvaret i det vi gör, säger Nina Hedenfeldt som är särskilt nöjd med den intimitetskurs de har gått.
– Det gör oss väl förberedda. Tryggheten i gruppen är så viktig och gör att man i arbetet kommer att kunna undvika situationer som man själv inte kan hantera eller som motspelaren inte vill bli utsatt för. Ska man gräva i förbjuda känslor måste man kunna lita på varandra, menar Nina Hedenfeldt.