Rosengren: Vad gör vi i väntan på bättre tider?

Vi kan konstatera att världsläget kunde varit klart bättre. Läget i Israel och Palestina med den tragedi det innebär på alla plan, Ryssland som hamnar i medieskugga och friare kan attackera Ukraina. På läktaren pågår den svenska debatten som i enkelhetens och polariseringens namn försöker sortera in både världen och vårt eget samhälle i onda och goda. 

Mitt i allt detta har folkhögskolan till uppgift att bilda våra deltagare att kunna verka aktivt i samhället. Vi brukar ställa oss frågan; vilket samhälle bildar vi för? Ja inte är det polariseringens samhälle, det går liksom inte ihop med folkbildningstanken som håller dialogen främst.

Tilsammans vår idé

Ska Folkhögskolan fortsatt spela roll krävs rätt förutsättningar och i ekonomiskt svåra tider flyttas gränser. Var går gränsen för när vi förflyttats tillräckligt långt upp i katedern och grupperna blivit så stora att vi blivit en annan utbildningsform? Är vi grodan i det ännu inte kokande vattnet? Är vi medvetna om förflyttningen? Är våra politiker medvetna om den? Frågan bör ställas!
Något av det viktigaste vi lärde oss den 19 september i år är att vi tillsammans utgör en kraft jag tror överraskade många. Tillsammans är hela Folkhögskolans idé oavsett vilken roll du än har och inte bara när vi samlas på olika torg. Tillsammans tror jag är en viktig del av lösningen ända ut i varje klassrum. Att vi krokar arm med kollegor och allt mer snidar ihop ämnesöverskridande kurser i kollegialt lärande.

Undervisar med ämnen

Vi ska givetvis slåss på alla nivåer för ett större erkännande av Folkhögskolans roll och potential, men på varje skola ska vi slåss med våra metoder och vår pedagogiska frihet istället för att bli sittande ensamma i våra klassrum med växande grupper. Detta är något även våra skolledare måste förstå, att vi inte gagnar utbildningsformen genom det tills synes enkla att ge varje folkhögskollärare en färdig kursplan. Vi måste hålla i vår pedagogiska princip att i folkhögskolan undervisar vi inte i våra ämnen, utan med våra ämnen, och det bäst tillsammans. Det tror jag kan vara vårt sätt att med huvudet högt komma igenom dessa mörka tider och samtidigt bilda för en ljusare framtid.

Jag säger inte att det är lätt, och som Tage Danielsson uppmanar oss: ”Hör upp du sorgset kvidande, se din svåra roll: att inse världens lidande med glädjen i behåll.”

Tomas Rosengren, ordförande Sveriges Lärare Folkhögskola