Carstensen: När kommer teveserien med skolan i centrum?

När pedagogik gestaltas i populärkulturen beskrivs den på ungefär samma sätt som när en politiker pratar om den – en lärare bakom en kateder står och lägger ut texten, och de studerande sitter i sina bänkar och lyssnar. Bänkarna är placerade i jämna rader. Antingen är det ordning och reda eller så är det kaos. Synen på kunskap är alltid densamma: att den finns inuti läraren och på något vis ska föras över till eleverna.

Också i berättelser där pedagogiken då och då är i fokus, som i Carin Mannheimers Lära för livet, Peter Weir-regisserade Döda Poeters sällskap eller Thomas Vinterbergs En runda till så är det lärarens eller en elevs enskilda utveckling utanför skolan som det fokuseras på. Grupprelationer inuti skolan eller själva läroprocessen är ointressant.

Med andra ord används skolan snarare som en symbol och utgångspunkt för att berätta en historia som inte har med skolan att göra. Alltså, precis som när kontoret används som symbol för en gemensam arbetsplats i en mindre stad eller när äktenskapet används som symbol för en människa som kört fast i livet och vill slå sig fri.

Saken är den att det finns teveserier och filmer om kontor och äktenskap som verkligen försöker gå till botten med gruppsykologin på en arbetsplats och inom en familj. Att engelska The Office har löpt som en uppfriskande löpeld genom varje kontinent beror bland annat på att den ringar in strukturer och psykologiska interaktioner på ett kontor, strukturer som hittills inte formulerats, i alla fall inte på det sättet. Att Bonusfamiljen är en av SVT:s mest hyllade produktioner beror på att det finns en tydlig huvudperson, men huvudpersonen är inte en av människorna utan snarare familjen i sig.

Varför ser vi inga liknande populärkulturella projekt med skolan i centrum? Här finns massor att ösa ur. Hur påverkas studerandes situation till exempel av nedskärningar, av konflikter i arbetslaget, av lärare som sitter fast i gammal pedagogik, av att en lokalvårdare finns där varje dag och kan lyssna på problem, av att ett grupparbete inte fungerar, av ett rollspel plötsligt ger nya insikter, av hur studerande och personal förändras under läsårets gång?

För att vi ska nå dit behöver lärare och övrig skolpersonal finnas med i bakgrunden, åtminstone som källor. När deckarförfattare skriver romaner och filmmanus så är research ett givet inslag. Ingen vill skriva om poliser utan att kunna något om poliser, då blir slutprodukten förlöjligad. Och GW kommer efter en.

Men för att skolan ska bli gestaltad på ett intressant sätt, och verkligen får ta plats som den enorma tummelplats för pedagogiska avvägningar och grupprocesser (gruppen kan få oss att växa, gruppen kan få oss att känna oss mindervärdiga osv) som pågår inuti den, då behöver studerande och skolpersonal vara lika kritiska till hur skolan gestaltas i populärkulturen som poliser är när polisarbete överförs till text och bild.

Om det finns bokförläggare samt teve- och filmproducenter med näsa för omvärldsanalys, då borde produktionen redan vara på planeringsstadiet.

Hans Carstensen, folkhögskollärare och författare