Tänk om deltagarna saknar oss lärare!

Vi minns vad de sa, hur de såg ut, vad de gillade, hur de lärde sig. Som grannar i en by har vi levt ett helt långt läsår tillsammans. Klätt ut oss till spöken och skelett på Halloween, firat Lucia med eller utan skägg, sjungit julsånger och planterat buskar och vårblommor. Lektioner i matte och svenska har varvats med konserter och teateruppspel. Personal i samma ålder som ungdomarnas mor- och farföräldrar har promenerat med seniorer som är äldre än sina lärare. Nykomna har delat internat med ungdomar som har bott i Sverige sen de föddes på sjukhuset i Värnamo eller Gävle. Deltagare i svenska som andraspråk från Syrien har fikat med deltagare från Ukraina i svenska från dag ett.

Vi saknar er!

Än finns det tid. Än kan vi gå fram till någon i matsalen, hålla fram en bit morotskaka på ett fat och säga;

– Hej det blev visst lite fel igår, förlåt.

Men vänta inte för länge, snart är terminens sista dag här. Ok, jag erkänner, ibland känns det lite skönt att pusta ut också. Eller hur? Kanske blir det äntligen möjligt att fixa hyllorna i lärarrummet. Men det blir hastigt en annan skola när storköket skuras och matsalen är stängd. När inga fler lektioner ska hållas och klassrumsdörrarna står vidöppna. När kuddarna för en gångs skull ligger prydligt i de tomma fåtöljerna i uppehållsrummet. I en korridor sitter en lapp ”ställ trasiga datorer här” och under den lappen finns redan ett mindre berg av gammal elektronik. Plastburkarna som använts till matlådor, vilka vågar vi slänga i återvinningen? Veckan efter avslutningen, i en skola tömd på deltagare vill vi egentligen bara ropa till våra deltagare:

 – Vi saknar er!

Vi vet ju att vi har dem till låns. Ändå finns det tillfällen under läsåret då vi tar dem för givna. De bara ska vara i skolan! Tidiga morgnar med snöstorm och inställda bussar. Klara soliga eftermiddagar med höstlöv i luften. Hur många är på plats idag och hur många procent var här igår? Vi vänder och vrider på siffrorna och försöker komma fram till kompromisser när vi bedömer om närvaro och studieinsatser räcker till. Ibland tänker jag, hur skulle vi bli bedömda av våra deltagare, om situationen var den omvända?

Det finns hopp

Det finns hopp, många kommer tillbaka och hälsar på! Då sitter vi där vid fikabordet och ler stolt när någon både engagerat sig i Amnesty och börjat plugga på Lärarhögskolan. Vi känner förstås att det är vi på folkhögskolan som har bidragit. Men hur var det där uttrycket nu igen? Det där om byn? ”Det behövs en by för att sköta om ett barn”. Vi har hjälpts åt allihop. Föräldrar, fastighetsskötare, bibliotekarier, rektorer, kökspersonal och lärare. Alla behövs. Men en sak är solklar, morotskakan med glasyr som Sandee bakar i köket på Bromma folkhögskola - den har räddat många situationer!

Tänk om deltagarna saknar oss lärare? Bara lite grann? Det skulle kännas skönt att höra det. Men de kanske tycker att de har förklarat algoritmerna på TikTok och Instagram för oss så det räcker? Det vi saknar allra mest är förstås gemenskapen. Den här byn som kallas folkhögskolan är proppfull av samarbetsvilja och förväntan. Som vaktmästaren påpekade, vi klarar oss inte en dag utan våra studerande. Efter sommarlovet är vi redo för nya deltagare igen! Och med en bit morotskaka till kaffet löser sig det mesta!

 

Sara Silfverskiöld, lärare Bromma folkhögskola.

 

+ Sommarlov!

– Arbetet med AI strategier går för långsamt.