Lärarutbildningen missar konsten att lära ut

LÄS MER Befria skolan från floskler – det är tillit den behöver

Att vara lärare handlar om att förena konst med vetenskap. Men som flera debattartiklar från lärarstudenter på sistone visar (se här, och här) är detta något som universiteten låtit falla i glömska.

Jag frågade samordnare på universitetet vad de höll på med och bad att få läsa igenom kursmanualerna mer i detalj. Vad jag läste skrämde mig än mer.

Jag började studera till lärare på Lärarhögskolan i Stockholm (LHS) i början av 2000-talet. På LHS fick vi kurser i hur vi kunde använda vår röst på bästa sätt, hur vi kunde presentera information på tavla och hur vi kunde fördjupa elevernas lärande genom skönlitteratur. Jag kommer ihåg att en av mina medstudenter, som hade en gäll röst, fick extra träning i att använda buktrycket hos en talpedagog.

Med värme minns jag även min första VFU. Vi fick tre uppdrag, att 1) leda en grupplek, 2) genomföra en lektion med val av innehåll och uppföljning, samt 3) samplanera en lektion med vår VFU-handledare. Inför första VFU:n fick vi därmed utbildning av en lekpedagog i grupplekar, en metodiklärare gav oss tips för lektionsplanering och en lärare som arbetat 20 år i ett tvålärarsystem genomförde en workshop i samplanering. Teori varvades med praktik och träning. På LHS fanns ett patos att utbilda lärare i allt vad detta innebar. Vi studenter formades att känna stolthet för vårt framtida yrke med vetskapen att vi fick specialiserad undervisning för att bli lärare.

I kurserna på LHS undervisades vi ofta av yrkesverksamma lärare. Dessa var anställda 50 procent på LHS och 50 procent på en närliggande skola. Föreläsningarna leddes av disputerade lärare som använde sitt know-how och sin expertis för att beskriva teori. De allra flesta storföreläsningar följdes av en workshop där vi studenter fick praktisk kunskap om hur teori kunde omvandlas till praktik i klassrummet. Ytterst få av mina medstudenter var missnöjda med Lärarhögskolans utbildning.

Vår lärare i sista VFU-kursen ersattes – och detta är helt sant – med en disputerad ekonom.

Sent våren 2006 fick vi veta att vår lärarutbildning skulle avslutas på Stockholms universitet (SU) och att LHS på Konradsberg skulle stängas. Övergången till SU var milt sagt en kulturchock. All träning och workshops försvann från första kursen. Vår lärare i sista VFU-kursen ersattes – och detta är helt sant – med en disputerad ekonom. Den grundläggande metodiken blev nu att 1) läsa akademiska texter, 2) mötas på seminarium och diskutera, samt 3) att tentera. Vi frågade ISO (som ansvarade för flytten mellan LHS och SU) var all träning i att leda undervisning tagit vägen, och fick svaret att lärarutbildningen nu skulle få akademisk stringens och följa Finlands exempel. Lärare skulle bli akademiker.

Att undervisa är en konstform. Det är att använda både känsla, tanke och förnuft för att fånga eleverna i ett lärande och anpassa sig efter elevernas förkunskaper och behov. Men det är också en vetenskap, en förståelse för hur lärande fungerar och vilka metoder som är mest effektiva för att nå ut till eleverna. På KTH, som utbildar civilingenjörer, är ledorden konst och vetenskap. Det är något för lärarutbildarna att begrunda.

Det är som om universiteten betraktar undervisning från höga torn, avskilda från verkligheten ute i klassrummen. Den praktiska aspekten av att leda en klass nedprioriteras.

Jag har själv arbetat i fyra år som VFU-handledare och i flera år som mentor till nyutexaminerade. En nybliven lärare beskrev sin första termin med orden: ”Jag ska ärligt säga att jag inte har en aning om hur jag ska undervisa. Men jag kan ge dig perfekta citat om vad kunskap är för något om du vill.”

Jag minns också en handledning där en nyexad skulle lära ut klockan till sina elever. Hon stirrade på mig i ren desperation och sa uppriktigt: ”Jag har ingen aning om hur jag får eleverna att kunna något de inte kan. Vad gör jag först … och sen?” Fem års studier och läraren kunde inte ens på en hand räkna vilka sätt man kan lära ut en ny kunskap på.

Som VFU-handledare kunde jag alltså konstatera att lärarutbildningen inte gav lärarstudenter det kunnande och träning de behöver för att lyckas i undervisningen. Det hände att jag vid flera tillfällen tvingades underkänna studenter som helt enkelt inte kunde leda undervisningen eller ens komma i tid på morgonen. Ofta kände jag att allt praktiskt kunnande låg på mig som verksam lärare att lära ut till lärarstudenterna. Det skulle ske på bara några få veckor när de befann sig på skolan. Jag frågade samordnare på universitetet vad de höll på med och bad att få läsa igenom kursmanualerna mer i detalj. Vad jag läste skrämde mig än mer.

Studenterna förväntas själva omsätta teorin i praktik, men distansen mellan dessa är stor som en avgrund.

Det är som om universiteten betraktar undervisning från sina höga torn, avskilda från verkligheten ute i klassrummen. Den praktiska aspekten av att leda en klass, att faktiskt stå framför eleverna och guida dem genom lärandet, nedprioriteras till förmån för akademisk kunskap.

Det saknas även praktisk kunskap att undervisa i en heterogen elevgrupp. Det finns en myriad av sätt att skapa en kollektivt god undervisning, och teorin bakom dessa berörs i kurserna men inte praktiken. Studenterna förväntas själva omsätta teorin i praktik, men distansen mellan dessa är en avgrund. Det krävs mycket att uppfinna hjulet igen om ingen någonsin visat något som rullar. Och kanske är det inte så konstigt med tanke på hur universiteten fungerar?

För att kunna arbeta på ett universitet krävs det en doktorsexamen. Att genomgå en sådan tar som minst fyra år. För de allra flesta lektorer innebär det att det är åratal sedan de hade en klass med elever. Och får man en sådan har man tur som lärarstudent! Ofta fylls kurserna av lektorer som är disputerade från andra fält, utan praktisk lärarkunskap. Övergången från specialiserade lärarhögskolor till att inkludera lärarutbildningen i traditionella universitet har lett till att den särskilda kompetensen för att utbilda lärare har försvunnit.

Lärarutbildningarna behöver anställa lärare, specialister och metodiklärare i lika hög utsträckning som de anställer akademiker och nya doktorander.

Lärarutbildningen är i dag snarare ett virrvarr av olika kurser där det saknas ett helhetsgrepp om vad som faktiskt behövs för att bli en framgångsrik lärare. Det saknas även en yrkesstolthet för läraryrket på dagens lärarutbildningar. Jag tror att universiteten saknar en tydlig bild över vilka färdigheter som behövs i klassrummet av oss lärare.

Lärarstudenter får veta att litteratur är viktigt, men de får inte träning i hur man faktiskt leder aktiviteter med litteratur. Det är som att lära sig att simma utan att hoppa i vattnet och prova på. Universiteten verkar tro att allt praktiskt ska läras ut under verksamhetsförlagd utbildning (VFU) eller så lovas det att ”det kommer sen, på nästa kurs” (hint: det kommer aldrig). Det beror inte på ren okunskap eller prioriteringar. Det beror på att kompetensen kring metodik och praktiska färdigheter för lärare inte finns i tillräckligt stor uträckning på dagens lärarutbildningar. Alla som är verksamma på universiteten är ju per definition akademiker. Vad är det som får oss att tro att det endast är genom akademisk kunskap, utlärd via akademiker, som vi kan forma blivande lärare? Varifrån kan lärarstudenter få träning i konsten att lära ut?

Det är hög tid att göra en kraftfull förändring av dagens lärarutbildning, som återigen bör bli en praktisk-teoretisk utbildning med fokus på de verktyg man behöver för att lyckas som lärare. Det krävs en ordentlig översyn av vilka kunskaper som är nödvändiga för att leda undervisning och lärande, och en specialiserad utbildning som likställer know-how (konst) med teoretisk kunskap (vetenskap). För att lyckas med det behöver lärarutbildningen anställa konstutövare (lärare, specialister och metodiklärare) i samma grad som de anställer akademiker och nya doktorander. Vi bör även titta på andra länders specialiserade lärarutbildningar, exempelvis New York Teachers College, där lärarutbildningen är specialiserad i samarbete med Columbia University.

Om vi inte lyckas med detta skapar vi en gigantisk kompetensbrist som sedan ofelbart kommer att utnyttjas av privata aktörer. Och i så fall – who could blame them?

Gör om, gör rätt!

LÄS ÄVEN

”Lösningarna ser vi om vi ­lyfter blicken”

”Lärande och undervisning är något elever och lärare gör tillsammans”

Att vara spec på Estniska skolan: ”Alla gör det där lilla extra”