Elin Z: ”Elevernas brister skapas i skolan”

LÄS MER Mikael Vestman: ”Låt eleverna få ont i händerna!”

Förra veckan klädde några glada lärare och elever granen som nu stoltserar i korridoren. Julstämningen hade infunnit sig på skolan och tidig luciamorgon bjöds det på glögg och pepparkakor. Mitt i pyntandet, med julmusiken på hög nivå, slog det mig att jag faktiskt inte såg en enda elev med keps. Vid närmare eftertanke var det väldigt länge sedan kepsfrågan avhandlades på skolan.

Hundratals, ja jag tror faktiskt det, är mötena där orimligt mycket tid har gått åt att diskutera ungdomarnas till synes trotsiga insisterande att vilja bära just keps. På min skola är det nämligen kepsförbud. Jag ska villigt erkänna att jag kanske någon gång, vid det femtioelfte mötet som kom att handla om de förhatliga huvudbonaderna, började zooma ut och tänka på annat – nya sänglampor hemma, ramensoppa på lördag? – eller bara slösurfa på laptopen trots att det var möte. Min filosofi är nämligen att problem inte löses genom ett evinnerligt tjatande, där samma argument förs fram vid varje möte, år efter år efter år. Trots alla “Kepsen ska bort” och “Ungdomarna visar ingen respekt”, trots 108 kepsmöten, såg vi ändå alltid några individer i keps. De förväntade förändringarna infann sig aldrig.

Vi borde lägga ner den eviga hujedamej-debatten om barnen som läser dåligt, inte orkar med genomgångar och skriver som kråkor. Och som dessutom har – skolans nya skällsord – föräldrar.

Kanske krävs andra bullar. Hårdare tag? Mjuka samtal? Vad vet jag? Det räcker i alla fall inte att älta problem och agera som upphakade LP-skivor. Det är action och handlingskraft som gäller. Och har man testat en melodi som inte verkar funka, då får man helt enkelt byta LP-skiva, testa en annan melodi.

Nu löste sig just kepsfrågan ganska smidigt, åtminstone tillfälligt, för kepsen verkar just nu inte vara på modet hos våra ungdomar. Där tillskansade vi oss helt plötsligt en massa mötestid för att diskutera annat givande och konstruktivt. Två flugor i en smäll, minsann. Tack vare eleverna själva.

Vad vi bör lära av detta är att lägga ner den eviga ”Hujedamej sådana barn”-debatten. Den om barnen som läser dåligt, inte orkar lyssna på genomgångar, är lata och skriver som kråkor. Och som dessutom har föräldrar – skolans nya skällsord. Lärarna larmar! Bikupor på möten organiseras. Det reflekteras, debatteras, analyseras och argumenteras. Orsakerna till ungdomens kunskapsförfall är såklart många. Men komplexa problem har sällan enkla lösningar.

Jag kan inte låta bli att klia mitt huvud över hur denna utdragna (och förvisso, till skillnad från kepsdebatten, nödvändiga) diskussion pågår samtidigt som vi i skolan fortsätter att slentrianmässigt förse eleverna med datorer som arbetsredskap. Som om detta vore en absolut nödvändighet för att kunna arbeta på lektionerna! Vissa kollegor säger att de blir galna, rentav skogstokiga: Oskar spelar i stället för att räkna matte! Per kollar på ”Love is blind” i stället för att böja oregelbundna verb i franskan! Fatima letar snygga klänningar till lördagens party, eller till gähdan, som hon själv säger! Och detta när hon egentligen skulle lära sig om växthuseffekten! Bevare oss väl! Ungdomens katastrofala förfall. Ättestupan för all världens kunskap. Samtidigt springer dessa flitiga och frustrerade lärare runt i klassrummet, stänger skärmar och förmanar. Med allt mindre tid över för att hjälpa Per att böja verb, få Fatima att förstå växthuseffekten och hjälpa Oskar att räkna ekvationer.  

Vi ger alltså eleverna full tillgång till full förströelse genom några knapptryck och blir samtidigt förvånade när Oskar väljer bort verben till förmån för spel designade för att skapa beroende. Tänk om vi skulle hjälpa dem att fokusera på rätt saker och gammal hederlig studieteknik genom att ge dem blyertspenna och block i stället för en digital entrébiljett till hela världen?

Kanske krävs andra bullar. Hårdare tag? Mjuka samtal? Vad vet jag? Det räcker i alla fall inte att älta problem.

Givetvis löser sig inte skolans problem bara för att vi plockar bort datorerna. Vi lever i ett informationssamhälle och ibland måste eleverna arbeta digitalt. Men kanske med måtta? Att vi tillåter festblåsegooglande, datorspelande och ”Love is blind” är bara ren dumhet. Att utrusta elever med distraherande nöjesmaskiner och undra varför deras koncentrationsförmåga och läsförståelse försämras är som att hälla bensin på en eld och undra varför det brinner.

Kepsen tycks ha gått ur modet för tillfället, men Internet är ett cementerat faktum. Just därför bör vi låta ”LP-skivorna” ta plats i klassrummen igen, gärna nypressade och utan hackande spår.

I morgon blir det musikquiz som terminsavslutning i en av mina kurser. Finurliga frågor är konstruerade, svarslappar dekorerade med tomtar och granar ligger utskrivna på skrivbordet. Jag har inga LP-skivor att tillgå, men visst finns det lite plats för Spotify i det moderna klassrummet. Svaren till quizet får eleverna dock skriva för hand. Det är penna och papper som gäller om man vill vinna årets julkola.

LÄS ÄVEN

Elin Z: ”Vi vann! Eller … fick vi bara en tidsfrist?”

Elin Z: ”Inkluderingshaveriet är att vi inte inkluderar

Elin Zlatanovski: ”Håll ert malliga lärarhuvud högt genom krisen”