Mikael Vestman: ”Låt eleverna få ont i händerna!”
Mikael Vestman är till vardags ämneslärare i svenska samt speciallärare i språk-, skriv- och läsutveckling.
Krönika ”Eleverna har ingen känsla för vad som är rätt och fel utan förlitar sig på att deras skrivprogram rättar texten åt dem, men skolan är ett handarbete”, menar Specialpedagogiks krönikör.
”Det gör så ont i handen!”
Jag hör det varje dag, flera gånger. Elever som med bedjande blick vädjar om nåd. Men jag står på mig, deras fingrar ska lida och det ska deras framtida jag tacka mig för.
Det känns som om jag varje dag också läser om nya larmrapporter om barns läs- och skrivförmåga. Böcker och läromedel som fungerade för tio år sedan är för svåra för eleverna. Elever har inte samma läsuthållighet. Elever har inte samma läsförståelse. Elever har inte samma läshastighet. Ett normerat läshastighetstest som jag använder mig av vittnar om samma sak, där normeringsgraden för en godkänd läshastighet är lägre nu än för tio år sedan.
Vi har nu nått den gräns där eleverna får svårt att göra sig förstådda. Stavfelen är så många och omfattande att det får stor inverkan på förståelsen och innehållet.
Dagligen möter jag elever som gör skrivfel som vanligtvis hör till elever med språkstörning eller dyslexi:
• De stavar ljudenligt, exempelvis ”pangkaka”
• De har svårt att skilja mellan ”b” och ”d”
• De har svårt att skilja mellan ”o” och ”å”
• De har svårt med dubbelteckning
• De har svårt med särskrivning
Ofta är det en kombination av dessa svårigheter, och allt oftare alla samtidigt. Eleverna jag möter har gått hela sin skolgång i svensk skola, med god närvaro och behöriga lärare och inga som helst dokumenterade läs- och skrivsvårigheter. De är elever som har haft en ökande tillgång till digitala enheter, digitala läromedel och inläst material, resurser som har fördelar om de används på rätt sätt men visar sig ha långsiktiga effekter på något helt annat.
”Det gör så ont i handen!”
Samma klagosång varje gång. Det är inte så att jag sätter elevernas händer i skruvstäd eller tvingar dem att göra armhävningar på fingerspetsarna. Jag tvingar dem att skriva för hand. Eleverna är så ovana vid det att de får ont i fingrarna av att skriva längre än fem minuter. Jag ser hur eleverna släpper pennan, stönar högljutt och skakar på fingrarna. Ögonen pendlar mellan det linjerade pappret och meningarna på tavlan. Moské stavas inte med å, korståg är ett ord, inte två, och Buddha stavas med två d.
Jag var länge motståndare till att anmärka på stavning och jag tänkte att så länge det går att göra sig förstådd så är det inget problem. Saken är den att vi nu har nått den gräns där eleverna får svårt att göra sig förstådda. Stavfelen är så många och omfattande att det får stor inverkan på förståelsen och innehållet. Eleverna har ingen känsla för vad som är rätt och fel och har i alltför stor utsträckning förlitat sig på att deras skrivprogram rättar texten åt dem. Så nu stänger jag deras datorlock, lägger fram penna och papper och ber dem skriva av för hand.
”Det gör så ont i handen!”
Ja, det gör det, men ditt framtida jag kommer att tacka mig.
Mikael Vestmans bäst/sämst just nu
+
I ett forskningsprojekt i Stockholm utrustades lärare med sensorer för att kartlägga hur de rör sig i klassrummet. Vem är det som egentligen får hjälp? Spännande!
-
Regeringen kommer med nya utspel om karriärtjänster inom skolan när lärarlegitimation och behörighetskrav redan fallit platt.
LÄS ÄVEN
Tema sekretess: Rätt till integritet – och information
