”Relationerna svårare än pedagogiken”

Grundtanken på Malma­skolan i Kolsva är att inte ge upp, berättar rektor Johan Hallberg. Han syftar på de elever där stöd och anpassningar är en förutsättning för att de ska klara av skolan. 

– Ibland verkar det som om stödet inte ger några förändringar, men vi måste acceptera att det kan ta lång tid innan det börjar falla på plats. Plötsligt blir det som en ketchupeffekt, allt börjar fungera och då vet man att det finns möjligheter för att det ska gå bra.

Cecilia Wievegg är ansvarig special­pedagog på högstadiet och träffar SO-läraren Samuel Gustavssons elever ett par gånger i veckan. Hon arbetar enskilt med elever, i mindre grupp eller i klassrummet.

Vanligast är att det inte finns någon dokumentation alls vid övergångar, mer än omdömen. Man blir mörkrädd.

Samuel Gustavsson berättar att han har fyra, fem elever i varje klass som är i behov av någon form av anpassning.

– Om jag upptäcker att jag har svårt att nå en elev, har provat olika alternativ på egen hand och inte hinner sätta mig ner med den eleven, då brukar det vara läge att be Cia om hjälp, säger han. 

– Ibland ber jag henne komma in och observera lektioner. Då försöker hon se vad vi gör, eller kanske inte gör, och komma med konkreta tips.

Krävs det ännu mer stöd kommer Cecilia Wievegg in och stöttar den elev som är lite orolig.

– Men rent konkret handlar det ju om att Cia ska försöka ta reda på varför en elev har svårt med sin läs- och skrivfärdighet, säger Samuel Gustavsson.

Beroende på utfallet kan det bli aktuellt med enskilt stöd i klassrummet eller undervisning i mindre grupp. Men det går inte att generalisera hur Cecilia Wievegg jobbar.

– Jag kan aldrig lägga ett fast schema. Jag utgår från varje elev och försöker se var behovet finns just då, vilket gör mitt arbete lite komplext, säger Cecilia Wievegg.

Samuel Gustavsson tror att det faktum att Malmaskolan är en F–9-skola under­lättar det här arbetet.

– De flesta elever som kommer till mig har gått här tidigare och många ­anpassningar är redan i gång.

Här inflikar Johan Hallberg hur det kan se ut när det kommer nya elever till skolan.

– Vanligast är att det inte finns någon dokumentation alls vid övergångar, mer än omdömen. Man blir mörkrädd.

Samuel Gustavsson värdesätter Cecilia Wieveggs tillgänglighet, berättar han och vänder sig till henne:

– Du har ju ofta öppen dörr. Man kan springa in till dig ibland och få ganska snabba råd. Kanske handlar det om vad som kan vara det underliggande till att en elev inte kan ta till sig något. Andra gånger behöver man bara få din syn på något. Det blir en trygghet. 

Utan det här samarbetet hade alternativet för lärarna varit att rådfråga varandra.

– Då hade vi inte lyckats nå eleverna på samma sätt som vi gör i dag, säger Samuel Gustavsson.

För Cecilia Wievegg är inte det pedagogiska arbetet det svåra, snarare att bygga upp en relation och ett förtroende med de elever som inte mår bra.

– Där är jag ett komplement. Jag hjälper till och stöttar, vare sig det handlar om läsning, skrivning, npf-diagnos eller en svår hemsituation, säger hon.

Johan Hallberg nickar.

– En elev med npf och en elev med tuffa hemförhållanden agerar ofta på liknande sätt, så vi kan inte enbart jobba med elever som har en diagnos från psykiatrin. Behöver man stöd så behöver man det. Man måste inte ha kraschat.

LÄS ÄVEN

IBIS-modellen ger en tryggare skola

”Sluta läsa för att träna – läs för att leva!”

Specialpedagoger: Så håller vi oss uppdaterade