”Sluta läsa för att träna – läs för att leva!”
Foto: Adobe Stock
Läsinlärning Specialläraren Niclas Fohlin besöker skolor som satsar på lästräning, och får en orolig känsla – håller vi på och ersätter läsfrämjande insatser med billiga läslistor?
LÄS MER ”Jag hatar första veckan när PISA-resultaten släpps”
”Vad gör du för att träna elever på att läsa?” frågar en kollega mig på en utvecklingsträff. På ett APT utbrister en rektor: ”Se på PISA, vi måste träna mer på att läsa i skolan!” En kollega viskar lite trött till bordskamraten: ”Mina elever läser för lite utanför klassrummet … trots att vi tränar läsning varje dag.”
Jag brinner verkligen för att elever ska bli goda läsare. Jag är speciallärare i läs-, språk- och skrivutveckling, fackboksförfattare och har drivit läsprojekt på flera skolor. Både som speciallärare och utvecklingsledare har jag arbetat i många år för att se till att varenda unge ska känna att läsning är något för dem. Trots det vill jag säga: Sluta träna på att läsa!
En hel klass läste nonsensord som “siklomusoki, pokluksumski” och listor med ord som “skredet, skruva, spretade” medan ett tidur tickade ner på tavlan. Evidensbaserat, påstods det.
Efter ett besök på en skola har jag nämligen blivit bekymrad. Där genomfördes en uttalad satsning på elevernas läsning. Vid en rundvandring såg jag inga böcker i klassrummen och inte heller några läshörnor för elever att krypa in i. Efter flertalet besök på lektioner kunde jag konstatera att elevernas läsning innebar att läsa instruktioner på tavlan, sökläsa fakta i kortare texter samt läsning i läromedel. Jag blev fundersam och bad att få prata med några av lärarna efter skoldagen. Är det något jag missat?
Jag ställde frågor som: ”Har ni planerat in författarbesök?” ”Har ni bokklubbar på skolan?” ”Hur tänker ni kring högläsning?” ”Får eleverna samtala om det de läser?” ”Hur tar ni reda på deras läsintressen?” ”Besöker ni biblioteket regelbundet?” Lärarna tittade frågande på mig och svarade med nekanden. En lärare berättade att de inte riktigt hade tid att hålla på med högläsning eller egen läsning med tanke på läroplanen. Stoffträngsel var ordet som användes. Skolan hade heller inget skolbibliotek och inget utvecklat samarbete med det lokala biblioteket, mer än spontana besök av enskilda lärare. Ju längre vi pratade, desto mer bekymrad blev jag. Jag kunde inte se eller höra något av det jag vet formar elever till goda läsare. Slutligen ställde jag en mer öppen fråga: ”Men vad består er satsning på läsning i?” Svaret blev: ”Att eleverna får träna läsning i alla klasser tio minuter om dagen.” Lärarna beskrev läsning som att borsta tänderna.
Jag besökte också en lektion i en årskurs 4. En hel klass som läste läslistor med nonsensord som ”siklomusoki, pokluksumski” och ord som ”skredet, skruva, spretade”. Ett tidur tickade ner på tavlan och visade hur länge eleverna skulle träna sin läsning. Läraren beskrev att detta var evidensbaserat och skulle leda till att eleverna fick större läslust och bättre läsförmåga.
Ett annat exempel är en högstadieskola som jag fick veta genomförde läslistor med nonsensord 15 minuter om dagen. Jag undrar – varför läste de inte om klimatförändringarna, flyktingströmmar, krig, Rysslands historia eller om att följa sina drömmar?
En lärare berättade att de inte riktigt hade tid att hålla på med högläsning eller egen läsning med tanke på läroplanen – ”stoffträngsel” var ordet som användes.
Jag har använt egengjorda läslistor för elever som behövt en boost i sin fonologiska läsning. Det kan vara en bra strategi om en elev har svårigheter att läsa konsonantmöten såsom ”spr” eller ”skr”, eller om de har svårt att ljuda okända ord. Men något inom mig skaver när detta appliceras på alla elever i en hel skola. Jag får en orolig känsla som jag inte kan bli av med. Ersätter vi läsfrämjande insatser med billiga läslistor? Tror vi verkligen att läsning av läslistor ska öka elevernas motivation att läsa egna böcker hemma? Hur hjälper läslistor de elever som kan läsa men saknar läsintresse?
Jag ser och förstår problemet. Vi vill att våra elever ska läsa bättre, oftare och med större engagemang. Att utveckla elevers läsning och få alla elever att hitta läsaren i sig själva är ett av skolans viktigaste uppdrag. Men när har det blivit kutym att vi bara kan lösa detta med ”lästräning”? Det låter lite som att eleverna ska gå på ett läsgym och få läsmuskler. Men fungerar verkligen läsning så efter att eleverna knäckt läskoden? Om så är fallet undrar jag när du själv senast satte dig ner en söndagseftermiddag och tränade? Varför inte dyka ner i en telefonkatalog och sätta i gång? Tio minuter om dagen. Inte?
Den senaste tidens samtal om hur vi ska lösa läskrisen i skolan har gjort mig än mer bekymrad. I en rapport från Svenskt Näringsliv, Så löser vi läskrisen av Anna Eva Hallin och Linda Fälth, beskrivs en dyster bild jag själv delar – vi måste arbeta bättre med elevernas läsande i skolan. Men tyvärr står det knappt något alls om läsfrämjande insatser i rapporten. Att värdet av god och strukturerad läsundervisning lyfts fram är viktigt och en av nycklarna, men det är inte genom bokstavsträning vi får engagerade läsare. Träning med ljud får inte elever automatiskt att gå till ett bibliotek och hämta upp nästa bok i sin favoritserie. Om vi ska vända läskrisen behövs det inte en massa lästräning. Det behövs läsfrämjande insatser från hela samhället, från familjen och från oss i skolan. Elever behöver läsa meningsfulla texter som ger dem nya insikter, erfarenheter och kunskaper om den värld de lever i. Vi behöver skapa en läsande kultur där våra barn identifierar sig som läsande människor. Först då kan vi vända läskrisen.
Ska din skola göra en satsning på elevernas läsning? Se då till att den innefattar högläsning, boksamtal, biblioteksbesök, litteraturpedagogik och samarbete med hemmen.
Att läsa är nämligen magiskt! Meningsfull litteratur kan vara en spegel för vår egen existens och världen omkring oss. När vi läser kan vi upptäcka platser vi aldrig besökt och känna känslor vi inte känt förut. En bra och välskriven text kan få oss att se på oss själva och världen i ett annat ljus. Läsning kan utmana våra föreställningar, bredda våra horisonter och få oss att känna oss mindre ensamma. Det är inget som läslistor kan ge oss.
Vi behöver göra allt vi kan i skolan för att bjuda in eleverna i litteraturens magiska värld. Elever behöver erfara en myriad av texter och genrer som finns för att beskriva vår existens. Vår uppgift i skolan är att ta fram läsaren i varenda unge och få dem att värdesätta och bidra till den enorma kunskapsbas som finns nedskriven i text. Elever behöver läsa för att uppleva, förstå och få ett rikare liv.
Ska din skola göra en satsning på elevernas läsning? Se då till att den innefattar högläsning, boksamtal, biblioteksbesök, litteraturpedagogik och samarbete med hemmen. Elever ska inte träna på att läsa i skolan, de ska läsa för att leva!
Flera tips finns i en rapport av Skolinspektionen som lyfter fram ett paket för det läsfrämjande arbetet. Jag måste även hylla Maria Heimers nya bok ”Att leda läsfrämjande” som är sprängfylld med tips för att vända på läskrisen.
LÄS ÄVEN
Niclas Fohlin: ”Vilka blir förlorarna i en alltmer auktoritär skola?”
