Supermagistern Rudbeck– historiens roligaste lärare?

Nej, Atlantis sjönk aldrig i havet. I själva verket låg detta mytomspunna rike – där man enligt Platon redan för tolvtusen år sedan kunde konsten att konstruera femdubbla försvarsmurar, gräva djupa kanaler, bygga silverslott och tämja vilda tjurar – i dåtidens Sverige. 

Trist nog isolerades det dock av snö och kyla och föll i glömska när nya högkulturer uppstod i Egypten, Mesopotamien och Grekland.  

Allt enligt stormaktstidens främste vetenskapsman och lärare Olof Rudbeck den äldre, som 1677 lanserade sina halsbrytande teorier i det imponerande fyrbandsverket ”Atland eller Manheim”, populärt kallad ”Atlantican”, och omedelbart blev den chefsideolog som ett litet nordiskt land med ambitioner så väl behövde.

Ja, han gick längre än så. 

Sverige var a l l a civilisationers vagga och moder, menade Rudbeck. Här låg Edens lustgård, härifrån utgick alla betydande folkvandringar och härifrån härstammade alla världens språk. 

Det räckte ju bara att granska klassiska grekiska ord som ”hyperboré” och ”Herkules”, menade han, så förstod vilken intelligent människa som helst att de i själva verket måste ha sina rötter i svenskans ”yverboren” och ”häraklädde”. 

Synd på rara ärtor, kan man säga. 

Att utropa Sverige till världens centrum var knappast god taktik om man ville leva vidare som legend i jantelagens förlovade land – utan ledde snarare till att Olof Rudbeck gick till eftervärlden som en patriotisk virrpanna och riksmytoman. 

Men detta universalgeni, som föddes i Västerås 1630, var mycket mer än så. 

Studerar man hans liv, arbete och rön finner man snarare en av tidens skarpaste hjärnor; en sällsynt multibegåvning som till fullo lyckades kombinera djärva vetenskapliga teorier med praktisk handling. 

Blott 20 år gammal hade denne biskopsson gett Sverige ett världsrykte i anatomi. I sin studiekammare lät han dissekera över 400 djurkroppar, varefter han skrev en lika genial som uppseendeväckande avhandling om lymfkärlen; detta nätverk av tunna rör som är så viktiga för vårt immunförsvar.

Av bara farten kunde den unge studenten från Västerås dessutom bekräfta, utveckla och saluföra den brittiske läkaren William Harveys teorier om blodomloppet – rön som dittills hade varit i princip okända för allmänheten. 

För Olof Rudbeck var knappast mannen som satte sitt ljus under skäppan. I hela sitt liv skulle han med liv och lust kasta sig in i så skilda ämnen som musik, matematik, arkitektur och botanik. Från studier i Holland återvände han hem med frön och plantor som lade grunden till Sveriges första botaniska trädgård och omsider skulle inspirera den unge Carl von Linné. 

Titelblad till en av originalutgåvorna av ”Atlantica”. Gravyren, som avbildar författaren Olof Rudbeck, utförd av Dionysius Padt-Brugge.

För kanske har Sverige aldrig haft en roligare skollärare. I alla fall ingen mer allmänbildad. 

Som föreläsare på Uppsala universitet, där Olof Rudbeck sedermera blev rektor, ska han ha varit extremt underhållande. 

Med sin makalösa bredd knöt han elegant ihop sina olika ämnesområden, testade nya tankar och fick sina elever att inse hur komplex och sammansatt världen var. 

Säkert var han också en krävande magister. Detta var en tid då det fortfarande var möjligt att ha läst alla böcker som hittills tryckts, och Olof Rudbeck verkar ha tyckt att hans elever borde ha gjort detsamma. 

Själv tycks han grovt sett ha lyckats med denna ambition. Renässansmänniska var bara förnamnet. Med samma okuvliga energi som han styrde sitt universitet med upplyst despotism, sporrade han sitt lärarkollegium och sina elever att ägna sig åt allt från växtodlande och musicerande till att studera språk, konst, naturvetenskap, historia och teologi.

Han fick dem också att rent fysiskt delta i att bygga ut lärosätet med mindre museer och en anatomisal som än i dag finns att beskåda.

Parallellt anlade han också vid ett närliggande vattenfall ett slags yrkesskola som utbildade allt från instrumentmakare till bergsmän och lantmätare.  

Hur Olof Rudbeck själv hann med att både lära ut och själv studera är en gåta. För att inte tala om alla hans sidoprojekt, som spände mellan att pricka ut nya farleder i Mälaren och, med sin starka basröst, provsjunga sig igenom 1695 års psalmbok för att kontrollera att versmåtten stämde.

När skeppsgården i Stockholm brann, var det han som på rekordtid förfärdigade 50 nya kompasser till flottans fartyg. 

Och när världens ögon vintern 1664 vändes mot skyn för att betrakta en ny komet, skrev han raskt en lärd avhandling om himlafenomenet, vilken tillsammans med hans egna teckningar infördes i ett av Europas dåtida tyngsta astronomiska verk, Lubienieckys ”Theatrum cemeticum”.

Ja, detta rastlösa supersnille anlade även skeppsdockor för sina egna posttransporter, spände en hängbro över Fyrisån, uppfann vagnar som drevs med segel, byggde om domkyrkorgeln, drog vattenledningar, organiserade om universitetets styrelse, komponerade musiken till Karl XII:s kröning och lade med sina beräkningar grunden till det gigantiska byggnadsprojekt som med tiden skulle bli Göta kanal.

Samt ledde själv släckningsarbetet från universitetstaket den 16 maj 1702, då Uppsala brann och många av hans egna arbeten, bland annat ett banbrytande försök att rita av och katalogisera Sveriges samtliga växter, försvann i lågorna. 

Samtida källor talar om en magister som var både kvicktänkt, humoristisk, gladlynt, ärlig – men kanske också en smula naiv. 

Om det sistnämnda vittnar förstås de fantasifulla teorierna om Atlantis och Edens lustgård.

”Sjelfva Adams namn är ren svenska” menade Olof Rudbeck. ”Adam var ju skapad af jord, af stoft? Det är ju ’Af dam?’ När man från Afdam tager bort F, så blir det ’Adam’”.

Han fortsatte:

”Eva är ock ren svenska: när mannen vaknade och fick se sin skönhet utan så mycket som en solväder, är ju naturligt, att han förundrade sig och sade ’He! hvad?’ och af de två orden blir ju strax ’Heva’.”

Rena fylledillet, kan man tycka. Så ock att Sverige, enligt Olof Rudbeck, skulle vara världens äldsta demokrati – grundad av Noas son Jafet kort efter att arken strandat på Ararat.

Det finns forskare som gissar att verket aldrig varit menat att läsas som en historisk sanning. Rudbeck ville helt enkelt roa sina läsare med en storvulen skröna som elegant blandade vetenskapliga sanningar med urgamla myter och kvasifilosofiskt bråte. 

Hur det än må vara med detta, kom ”Atlantica” att bli obligatorisk lärobok för svenska historiestuderande en lång tid framöver. Ur den hämtade regenter med expansionsdrömmar sin näring och ett helt folk sitt självförtroende.

Att Adam och Eva skulle ha talat svenska, som Rudbeck hävdade, är förstås rena nyset, enligt dagens språkforskare. 

Vilket dock inte hindrar att hans djärva idéer fortsätter att gäcka och inspirera mänskligheten. 

Det lär inte finnas ett enda större verk om Atlantismyten, där inte Olof Rudbecks teorier finns onämnda med antingen storögdhet eller respekt.

Och erkänn att det är en rolig tanke att Edens lustgård skulle ha legat exempelvis i nuvarande ... ska vi säga Edsbyn?