Minns du ljudet av pennvässaren?

Bästa sättet att slippa eländet var att gömma en bukett blommor i papperskorgen intill katedern. Vår svenskalärare var allergisk, nämligen.

Gravt, dessutom.

Knappt hade vi hunnit få upp bläckhornen, förrän diktamen avbröts med en våldsam nysning.

Och en till. Och en till.

Till slut hade han själv tröttnat på att välskrivningsövningen urartat i ett berg av ihopknölade engångsnäsdukar och bad oss i stället läsa något på egen hand, medan han själv flydde till lärarrummet och sin astmamedicin.

Eller insåg han helt enkelt att han undervisade i en utdöende konstart?

En gång var det lika viktigt att kunna skriva snyggt som det i dag är att kunna sätta ett volleyskott i krysset i FIFA 21.

Riktigt synd var det om bondsönerna, de med fingrar som tjocknat av flitigt mjölkande, grävande och traktorkörande.

Med hjälp av spretiga stålpennor och tunna stödlinjer skolades generation efter generation i konsten att få till ett S, ett P eller ett A, så himlens änglar grät av rörelse.

Fast ännu oftare av förtvivlan.

Själv tillhör jag, förmodar jag, en av de sista kullarna som slet med skrivdonen på det här viset och aldrig fick jag till den rätta knycken, som Tjorven brukade säga.

Bokstävlarna trilskades. Pennan läckte. Bläcket droppade som blod på fingrar och papper.

På det hela taget var välskrivning en syssla som blott ett fåtal i klassen behärskade, av någon anledning främst flickorna.

Riktigt synd var det om bondsönerna, de med fingrar som tjocknat av flitigt mjölkande, grävande och traktorkörande. Det åstadkom i gemen blott något som mest liknade berusade spindlar, där ett G lika gärna kunde tolkas som ett T eller ett W. Ingen styrsel alls.

Än i dag har jag själv handstil som en kratta, alla välskrivningslektioner till trots. (För inte alltid hade vi tillgång till en blombukett att gömma i papperskorgen.)

Ingen annan än jag själv kan tyda mina intervjuanteckningar. Vilket å andra sidan förstås är bra. Jag behöver inget chiffer, inga koder, ingen hemlig skrift. Mina scoop går ändå inte att tjuvläsa.

Mera förbryllande är den skrivvalk som sedan skolåren pryder mitt högra långfinger. Jag letar nyfiket efter en motsvarighet hos mina barn och deras kamrater, men inser att alla numera håller i en penna blott till nöds.

Paddor ger inga valkar. Möjligen runt midjan när man uppnår medelåldern. Dessutom kan ju minsta sjuåring numera åstadkomma en alldeles perfekt bokstav blott genom ett knapptryck.

Och vad hände för övrigt med frökens pennvässare, som också var ett ikoniskt redskap i min barndoms skola?

Jag minns hur man fick be om lov för att få komma fram och veva, men också bannor om man slet för mycket på den arma blyertsstumpen.

Frökens Heliga Vässare hade en specialkonstruktion som låste fast pennan med hjälp av två små fjädrande metallvingar, visst minns ni den?

Ja, och så ljudet förstås; det där karaktäristiska fräsandet, när pennspetsen med flit skalades ner betydligt mer än vad som egentligen var nödvändigt, ljudet som ingen har hört på 40 år?

Eller de där suddgummina (fick ordet någonsin en vettig böjning i pluralis?) som liknade små björnar eller bollar och kunde fästas på pennans topp?

Eller de som luktade jordgubbe eller hallon och var hårdvaluta i rasternas bytesaffärer?

Eller ...?

Ja, ni fattar läget. Ordet ”nostalgi” lär egentligen betyda ”sjukligt tillbakablickande” och det är uppenbart att dessa reflektioner kring pennor, bläckhorn, suddgummin och pennvässare inte visar på ett helt friskt beteende hos undertecknad.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på hur många stora skribenter som faktiskt skrev samtliga sina odödliga verk för hand. Och kanske just därför också skrev b ä t t r e ?

Det är uppenbart att världens mest lästa författare Stephen King var betydligt vassare, tajtare och mindre ordbajsande, innan han skaffade dator.

Eller ta Selma Lagerlöf, vår enda svenska kvinnliga Nobelpristagare, vars traditionella skrivdon fortfarande kan beskådas under guidade turer på Mårbacka. Jag deltog själv i en vandring, som avslutades vid det stora skrivbordet i rummet som vetter mot den bakre trädgården.

Ciceronen pekade stolt på de stålpennor och det bläckhorn som fortfarande står kvar som ett monument över en av landets mest imponerande författargärningar.

Varvid en liten tant storögt utbrast:

– Jaså, det var alltså här hon skrev Pippi Långstrump!